Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp och ned, vädrande åt alla sidor. Med ens greps
han af hela tröstlösheten i sin belägenhet. Han
stod alldeles stilla, höjde nosen, och ett klagande
tjut ljöd långdraget ut öfver nejden.
Det finns ingenting ödsligare än ett sådant
tjut. Folktron påstår att det bådar olycka. Jag
ryste till därvid.
Det fanns något i denna vilda, ensamma sorg,
som var smittosamt. Det var lifvets stora tragik,
satt inom den trängsta ram.
Ofver hvitnande rågfält stod luften och dallrade,
solen sken på flacka betesmarker, men öfver vattnet
inne vid stranden föll en slagskugga. Icke en våg
ringlade sig, icke ett ljud störde tystnaden. Den
gamla pilen speglade sina hängande grenar i den
blanka ytan, färgad mörk af det tjocka vattnet från
stadens fabriker.
För hunden, som sörjde där nere, var mitt
deltagande intet. Han såg icke åt mig ens. Men
ännu en gång höjde han hufvudet och tjöt —
långdraget, entonigt — liksom i anklagande förtviflan.
Och hän drog tjutet öfver den vida, soliga slätten,
hän öfver gröna grafvar i almarnas skugga.
Jag hörde en skarp, drillande hvissling långt
borta. Hunden lyfte sitt hufvud och lyssnade. —
Lifvet behåller sina kraf midt i den tyngsta sorg.
Med ett språng satte han öfver planket och
försvann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
