Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herr Tobiasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänförande tung — tung som en människa, ja
nästan som en klump.
Herr Tobiasson hade rodnat starkt af
ansträngning eller sinnesrörelse.
Pojken stod stilla ett ögonblick och såg på
honom ur ögonvrån, allvarsamt, forskande. Han
betänkte sig synbarligen på hur han skulle upptaga
dessa preliminärer för en närmare sammanslutning,
Så gnäggade han till som en häst, galopperade bort
i rummet och låtsade som om ingenting händt.
Modern såg efter honom med en beundrande blick,
men herr Tobiasson syntes fullkomligt oförändrad
och samtalet fortgick som förut.
Inom några minuter hade den lille emellertid
åter börjat närma sig, i små afsatser och med många
krumsprång, uppbjudande alla sina småkonster för
att locka den gamle till att förnya manövern. Men
då detta icke ville lyckas, befanns han till sist
stående alldeles stilla vid herr Tobiassons ena ben,
tungt lutande sig in däremot och med sin ena
knubbiga hand hvilande däröfver. Inviten var tydlig.
Herr Tobiasson tog denna lilla hand i sin, och
det fick ske; efter ett ögonblicks betänketid lyfte
han hela den lille herrn upp i sitt knä, läggande
sin arm om en tjock liten midja, och äfven detta
fick ske; ett tänkande litet ansikte vände sig till
och med om, och ett par blåa barnaögon sågo in
i det gamla ansiktet.
Det kändes så underligt, så underligt! Det blef
så varmt kring hjärtat, det steg som en fuktig
vårvärme genom bröstet, det ville välla upp som en
våg och strömma ned som ett regn öfver
skrynkliga kinder, men det löste sig i ett leende, som likt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
