Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Petersson dref den satsen, att de hade sitt ställe i
hufvudet och hjernan, hvilket han sökte bevisa med det
skäl förnämligast, att han hade sig bekant, det en
men-niska, som blifvit skjuten i hufvudet och till dess botande
måste trepaneras, under det hjernan rensades, var utan
sans och minne».
Härunder inkom bagaremästare Hans Petter Skarin
och blandade sig i samtalet i sådana ordalag att, när
Petersson skulle vittna, hemställde han till rättens
be-pröfvande, om han kunde undgå att nämna de utlåtelser
han hört Skarin hafva, emedan han ansåg dem så
veder-styggliga, att han gerna skulle önska utplåna dem ur
minnet. Det kunde likväl icke medgifvas, och så befanns
det, att Skarin sagt: »Jag gör en konst i hela Guds
uppenbarelse och religionen».
Det var för resten icke första gången Skarin var illa
ute, ty den 14/2 1787 stod han anklagad att hafva lastat
Gud och sakramenterna, hvarför han den 27¡1 dömdes af
Göta Hofrätt lif sitt att mista och halshuggas, men
benådades af Kongl. Maj:t till — 14 dagars fängelse vid vatten
och bröd!
Det andra målet rörde »Comedie Acteuren» Johan
Gustaf Soltner, som stämdes af stadsfiskalen Govert In de
Betou för det han den 25 April, eller Annandag Påsk,
skulle i Kronhuskyrkan »med en vanstäld och hög röst
gjort förargelse i församlingen».1
Soltner förnekade helt och hållet riktigheten häraf och
ansåg det vara sin både rättighet och skyldighet att lofva
Gud; han »ville hjelpa en i raport på sin röst miserable
klockare, hvars bräkande ton, efter hvad jag tyckte,
bragte flere af Församlingen till löije; at min organ är nog
forcé, och att jag efter min åstundan kan ej moderera
den, är mer än sant».
Äfven ett vittne, faltväbeln Johan Lorentz Lindqvist,
intygade, att Soltner, som setat på samma ställe som
vittnet, med högre röst än klockaren sjungit orden: »Så
ock med thinom anda», men detta hade icke väckt någon
förargelse, och hade Soltner hela tiden med andakt
åhört predikan.
1 Kämnersrättens dombok i brottmål 1791, 10/5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
