Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvarstod på repertoaren till århundradets slut, var Faurs
dram i 4 akter, Amelie och Montrose, öfversatt af Björn.
Handlingen tilldrager sig under Cromwell; en af konung
Carls konskriberade anhängare, Montrose, har icke kunnat
motstå längtan att återse den älskade Amelie, utan har
trots faran återvändt i all hemlighet. Hans värd men
äfven rival, den ädle Lord Surrey, har kännedom om den
förstes plan att med sig bortföra Amelie och anförtror
sina bekymmer åt Lord Stapley, hvilken dock ej motsvarar
förtroendet, utan yppar Montrose återkomst för protektorn,
som genast låter fängsla honom. Montrose räddas dock
af Surrey, som gripen af förtviflan öfver sin oförsigtighet,
tvingar vännen att med sig byta drägt och dermed
fly, men sjelf håller han på att bli afrättad af den
förbittrade Cromwell, och räddas undan detta öde blott genom
folkets mellankomst.
En annan af Björns bearbetningar, Mäklaren eller Man
bör predika med exempel efter de Beaunoirs »Jéröme
pointu», var deremot en liten rolig komedi, som höll
publiken vid godt lynne efter alla dessa dramer, och der man
kunde skratta åt klädmäklare Torkelström, som sjelf föll i
alla de frestelser, för hvilka han så ifrigt varnade sin
fosterson.
Det aftvungna samtycket, komedi i en akt,
annonserades såsom »Svenskt original», men hade i sjelfva verket
till författare Guyot de Merville (le Consentement forcé),
och var endast öfversatt af Björn. Egendomligt nog gick
den icke mer än en enda gång, ehuru det är ett litet fint
konversationsstycke, med ledig dialog.1 Vida obetydligare
är då Björnarne eller Den förfallna krediten, men detta
en-aktslustspel af Forgeot spelades det oaktadt åtskilliga
gånger under de följande åren; publikens smak bestämdes
mindre af ett styckes förtjenster i allmänhet, än af ett eller
annat lyckligt grepp af författaren, en inlagd rolig figur
eller något dylikt.
Till de mera omtyckta bland tidens dramatiska
författare hörde tvifvelsutan och med rätta Johann Friedrich
Jnnger, hvarför han väl förnämligast hade att tacka just
denna förmåga att infläta lustiga tilldragelser, äfvensom en
ledig dialog. Af denne författares arbeten hade man under
föregående termin gifvit »Evelina», och upptog nu två
1 Jemf. Joh. Flodmarks anf. arbete, sid. 398.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
