Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den öfver branden 1804 hållna ransakningen är mycket
upplysande. En af posterna vid kasernen berättade, att
då han kl. 1/4 3, öfver de å andra sidan hamnen belägna
husen sett hvit rök uppstiga, hade han ropat ut
konstapeln vid major Silfverhjelms kompani, Anton Heller, hvilken
genast utkommit ur vakten, hvarefter posten omtalade att
eldsvåda »vore att befara». Sedan trumslagaren härom
åter underrättat vakthafvande officeren, löjtnant Carl Hjorth,
hade denne i sin ordning härom lemnat rapport till
underkommendanten öfverste Ehrenström. Härunder lossades
första allarmskottet, och strax derpå gick trumslagaren ut
för att slå allarm; »skottet kunde väl icke utur andra
kanonen genast bränna af, i brist på geschwindtrör som
saknades», heter det derefter mycket naivt, »men blefvo
sedermera 4 särskilda skott med skyndsamhet lossade».
Med sprutorna var det lika illa stäldt: uppsyningsmannen
Torin vittnade, att han, som var brandmästare och bodde
i sitt hus på Otterhällan bakom landskansliet, vid ropet
om eldsvåda, skyndat upp och gått nedför Norrliden samt
framåt Magasinsgatan, der elden uppkommit i guldsmeden
Melchior Fausts hus, och vidare ned till Vestra hamnen,
der spruthuset låg; »men hade vittnet i häpenheten funnit
sig glömt nyckeln, och derför begifvit sig till segelsömmaren
Engeström, som äfven var brand mästare och egde en annan
nyckel. Engeström yttrade att denne låg i
verkstadskam-maren inåt gården», men när de kommo dit hade
byggnaden redan fattats af elden. Härefter uppgaf vittnet alla
tankar på sprutorna och berättade sjelf, att han hjälpte en
vän att rädda — en byrå. Det var sannerligen icke
underligt att elden, under dylika anordningar, kunde obehindradt
kasta sig öfver hela stadsdelar.
Emellertid infann sig efter branden landshöfdingen
baron Carpelan den 19 No v. i magistraten och »meddelade
huru han med missnöje förnummit det vinhandlaren
Ludvig Henrik Crohn i tidningarne låtit annonsera spektakler,
då qvarlefvorna af de natten till den l:sta i denna månad
afbrända byggnader ännu äro rykande, och de olycklige
genom branden påkalla medmenniskors understöd och
gif-mildhet, hvarför han fruktade, att en sådan annons kunde
hafva till följd, att de af rikets innevånare, som ämnat
räcka en hjelpsam hand åt de nödlidande, torde deraf taga
sig anledning till förmodan, att nöden ej vore så stor som
den i verkligheten är».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
