Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjeltar, eremiter m. m. Det fattas sålunda icke handling
och lysande skådespel till publikens ögonfägnad, ej heller
gripande scener, men väl karaktärsskildring, och dessutom
tynges det hela af ett allt för bredt ordflöde, något som
också gaf anledning till Schillers yttrande: »Traue, mir
gefielt das Stuck, wäre nicht Wörter dabey!»
Innehållet är följande:
Riddar Adalbert af Estavajel, herre till de befästade slotten
Granson och Bellmont, lefver på den förra borgen ett lyckligt lif
med sin unga maka, Johanna af Montfailcon, den sista ättlingen
af en berömd slägt, och deras ende son Otto. Hon hade en gång
som flicka öfverlemnat segerpriset vid en tornering åt riddar
Egin-j hard af Lasarra, och denne hade, vid åsynen af den sköna
qvin-nan gripits af en oemotståndlig kärlek, men när han begärde
hennes hand möttes detta med afslag, emedan hon genom
kärlekens band redan var förenad med riddar Adalbert, som också
snart derefter blef hennes make. Lasarra invigde nu sitt lif åt
hämnden och angrep den lycklige rivalen, sedan han bragt på sin
sida riddar Adalberts förädiske vasall, slottsfogden på Bellmont,
Wenzel af Montenach, men förlorade den afgörande drabbningen
och måste sluta fred. Den godtrogne segraren återinsatte Montenach
såsom slottsfogde på Bellmont, i hopp att härigenom vinna honom,
men behöll likaväl försigtigtvis dennes son, Filip af Montenach,
såsom gisslan.
Så får riddar Adalbert plötsligt veta, att han med orätt egde
de båda slotten. Hertig Amadeus den VII:de af Savoyen hade
nemligen för ett tjugotal år sedan hastigt aflidit, och Adalberts
far hade af enskildt hat såsom misstänkt för detta brott angifvit
en gammal riddare, baronen af Granson. Då saken dömdes att
afgöras med gudsdom genom envig, trädde baronens son inom
skrankorna för sin åldrige far, men dödades af angifvaren, hvilken
derefter tilldömdes den andres alla egendomar, hvarjemte gubben
jemte en späd dotter förklarades fogelfria.
Adalbert ville nu, med sin hustrus råd, återgifva allt till
den förorättade, men ingen kände om denne lefde eller hvar han
befann sig.
Emellertid sammandrager sig ovädret. Lasarra har hunnit
repa sig efter nederlaget och vill hämnas, trots det nyss slutade
fredsfördraget. Han har värfvat ryttare under riddar Darbonnag,
och har ånyo slutit förbund i all hemlighet med Wenzel af
Montenach, hvilken återfått sin son, om hvars trohet riddar Adalbert
numera var öfvertygad, samt hade derjemte försäkrat sig om hjelp
af den sluge och elake Guntram, åbo på en landtgård under
Granson.
Sålunda rustad angrep Lasarra slottet en mörk natt, intog
detsamma efter någon strid och den öfverrumplade Adalbert
räddade sig med knapp nöd genom flygten, hvaremot såväl
hans maka, Johanna af Montfaucon, som den unge sonen, föllo
i fiendens händer. Detta byte var också förnämsta målet för
Lasarras dåd; det stod nu i hans makt att kufva den qvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
