Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För dig min söta vän, mitt lif jag ville döda — —
det der var en vacker rad — om jag nu kunde få ut mjtt namn
på andra raden —
»För dig min söta vän, mitt lif jag döda ville,
Och att det sker på vers, det kommer af mitt snille!
Ja, se nu finner jag först att jag är född för poesin, och så önska
alltid söta mor att jag skulle bli en skalk — det blir han säkert,
sa’ far min — men vidare:
Det är tre månar nu se’n jag dig skildes vä,
Men jag mår lika bra — — — — —
Nn blir det värsta att få nånting som passar på vä». (Man ropar
på honom) Nå, hvad är det nu? Jag har inte tid, jag sitter på
mitt embetsrum (man ropar åter) — Nå, nå, jag kommer:
»Men jag mår lika bra» — — —
Medan han är borta inkommer Berghoff\ som älskar
Källerts dotter Sophie, och nu begagnar tillfället att få
träffa henne ensam. Han hör dock en karl komma och
skyndar krypa under det med ett stort täcke öfverhöljda
bordet. Det är Jöns som återkommer:
»Det är fasligt att man inte får vara med frid, när man
sitter och poeserar. Om jag vore en riktig författare, så snäste
jag af dem. När jag nu sitter och arbetar i vitterheten, så komma
de med sina kökssysslor. Hvar var det jag var? Jo, det var
att få något ord som kunde bli kamrat med »vä» —
Men jag mår lika bra — — —
(Man ropar: Jöns, kom in ett ögonblick, bara ett handtag)
— Jag ger fan alla handtag. Det var skada, jag var på så
god väg —
»Men jag mår lika bra — — —
Nu kryper Borghoff fram under bordet, undrande hvem det
är, som har så ondt om rimslut, och läser:
»Det är tre månar nu, sen jag dig skildes vä,
Men jag mår lika bra — (tillägger i manuskriptet)
— och är ett lika få.
Poetens förvåning blir naturligtvis mycket stor, när han
återkommen får se den opåräknade hjelpen, men förvåningen
stegras till fasa, när den okände hjelparen börjar uppträda som
spöke, bär underifrån bort bordet och nyper honom i benet;
det hjelper ej att Källert förkastar tillvaron af spöken, och att
tron på dylika endast gör honom löjlig, ty Jöns menar ändå:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
