Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltiden - Notskrift. Mensur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro hufvudena svarta, framdeles (i 14:de seklet) hvita
eller ofyllda, ännu sednare, blandade, med olika
värden. Efterhand uppkommo semiminima: ♩, fusa: ♪
och semifusa: ♪ Detta ledde småningom till vårt
taktsystem.
Egentlig takt, efter våra begrepp, med indelning
efter taktstreck, hade man icke, utan endast mensur:
man räknade beständigt serskildt hvarje not efter dess
värde; brevis, som man kallade tempus, utgjorde
härvid hufvudmåttet.
Mensuralväsendet innehöll många ytterst
invecklade indelningsförhållanden. Bland dessa må
nämnas Plican och Ligaturen. Plican var en serskild
form af longa eller brevis, hvarigenom noten utom
sin egen ton äfven antydde den nästa högre eller
lägre. Sålunda antydde ett vid en brevis till höger
uppgående streck en uppåtstigande och ett
nedgående en nedåtstigande plica. Man sökte härigenom
åstadkomma en ökad mildhet, ett fullkomligare
välljud. — Ligaturen åter utgjordes af flera serskilda
noters sammansmältande till en enda notfigur, hvars
indelning åter medförde flera invecklade reglor. (Se
bilagan.)
Hvad man i vår tid kallar tempo, skulle i denna
tonskrift angifvas genom siffror, på ett sätt, liknande
vår taktföreteckning, hvilket skedde genom högst
invecklade och till en del hvarandra motsägande reglor.
Mensuren antogs vid sin första uppkomst ej utan
betydlig opposition; och att man i böljan fann den
gamla tonskriften (utan utsatta tidsvärden) mera
öfverensstämmande med det kyrkliga allvaret, synes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
