Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare Historien - Gluck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessmindre gjorde mycken lycka. Gluck besvarade
Roland med sin Armide (1777). Mot detta mäster-
verk ställde Piccini sin Dido. Nu kom ock Saeehini.
Denne tonsättare, föregången af ett betydande rykte,
uppträdde i Paris vid 50 års ålder; emellertid väckte
hans första operor Renaud, Chimene m. fl. icke sam-
ma sensation som Glucks och Piccinis verk. Hans
mästerverk Oedipe h Colonne deremot väckte hos alla
musikvänner de rättvisaste förhoppningar; men sedan
han kämpat mot otaliga svårigheter, dog han hastigt
1786, utan att hafva uppnått sitt måL Oedipes stora
förtjenster erkändes först af efterveriden.
Ar 1779 följde den sista af de fem stora operor
dem Gluck skref för Paris, nemligen Iphigenie i
Tauriden, och härefter lät han blott uppföra ett mindre
verk, Echo et Narcisse. Höljd af ära återvände Gluck
till Wien, dér han den 17 November 1787 lemnade
verlden.
Den heta striden hade i allmänhet utfallit för-
månligt för Gluck; på hans sida stodo personligheter
sådane som Rousseau, hvilken, efter att hafva hyllat
den italienska stilen, sedan öppet förklarade sig för
Gluck och med stor ifver förfäktade hans sak.[1]
Marmontel och La Harpe åter voro för Piccini. Egent-
ligen var hela kampen endast en fortsättning af den
skarpa täflan mellan fransk och italiensk musik, som
pågick redan på 1670-talet i Lullys tid, samt af kri-
get mellan Lullister och Buffonister på 1750-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
