Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nerke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenhus med underjordiska källarhvalf och tjocka murar, särdeles åt sjösidan.
Göksholms närmaste omgifningar utmärka sig för en yppig grönska och bilda
en slående motsats till den flacka naturen i det öfriga Mellösa, hvilken socken
Göksholm tillhör.
Stora Mellösa har sitt namn sammanflätadt med Engelbrekts minne,
emedan det var i dess kyrka, som hans lik först nedsattes efter mordet, och
emedan det var denna sockens allmoge, som först rusade till Göksholm för
att på mördaren utkräfva hämnd för det nesliga mordet; men Mellösa förtjänar
uppmärksamhet äfven i andra afseenden. Man har trott, och nog icke utan
skäl, att befolkningen i denna bygd skulle härstamma från ett främmande
folk, som här nedsatt sig i forna tider, och verkligen skiljer sig Mellösabon
i många fall från sina grannar. I allmänhet utmärker han sig framför dem
genom sin starka och fasta kroppsbyggnad. Hans trinda, rödletta ansikte,
med ett uttryck af godmodig belåtenhet, beskuggas af ett ljust hår, och de
blå ögonen, ej sällan uttryckande en viss slughet, äro ofta rätt vackra, i
synnerhet hos kvinnorna. Han är till lynnet i allmänhet mycket flegmatisk,
men icke god att tagas med, när han en gång blifvit retad. För öfrigt glad
och lätt till sitt sinnelag, vet han ganska väl att taga till allvaret där det
höfves. Han älskar mer än nerkingen i allmänhet gamla sedvanor och lefver
i bättre endräkt än andra med sina sockenbor.
Oaktadt Mellösabons naturliga motvilja för nya seder och bruk, har
dock den gamla Mellösadräkten i vår tid blifvit alldeles bortlagd. Den var
emellertid så egendomlig, att vi, hufvudsakligen efter R. Dybeck, vilja lämna
en beskrifning på densamma. Karlarnes vinterdräkt utgjordes af hatt med
låg kulle och med mycket breda bårder, eller också af luden mössa af
får- eller hundskinn med klaffar framtill och på sidorna, hvilka i köld och yrväder
nedfälldes, så att föga af ansiktet syntes; vidare fårskinnspäls utan krage, väst
(»lifstycke») af bredrandigt ylletyg, med stora ficklock och så lång, att den
räckte nedanom midjan; mörkgrå rock af vadmal, utan krage och med mycket
breda skört. Rockfickorna voro utstyrda med tre uddar och lika många tränsar,
och rocken baktill utsirad med en insydd ros, som kallades »bönan».
Rockskörten voro fodrade med rödt eller hvitt tyg, men fodret till ficklocken och
slagen voro alltid af rödt kläde eller vadmal. Benkläderna utgjordes af
knäbyxor, vanligen af renhud, med granna spännen, skor samt tätt åtsittande
»snövepor», och på händerna buros ullvantar, som voro af den storlek, att de
räckte till armbågen. Sommartiden begagnade karlarne i stället för halsduk
ett högfärgadt, nära två tum bredt band, som baktill knöts i en stor
bandrosett, hvars ändar hängde nedåt ryggen.
Kvinnornas forna vinterhögtidsdräkt bestod af svart mössa med en hvit
spets kring kanten. Mössan slutade upptill med en spets eller »pik», i hvilken
det hoprullade håret gömdes; ett mycket litet halskläde, tröja af brunt kläde,
som räckte till knäet, samt kjortel af samma färg, veckad och nedomkring
kantad med gröna band; päls med tillbakavikna skört, högröda strumpor och
skor med höga klackar och stora uddiga tungor öfver vristen. Om sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
