Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utloppsälf Norsälfven är i sitt öfre lopp en vacker flod – här märkes den
ståtliga järnvägsbron för Nordvästra stambanan – och bildar vid Edsvalla ett
betydande vattenfall på öfvergången till det egentliga låglandet vid Vänern.
Fryksdalingarne röja en synnerlig händighet och skicklighet i gröfre
handarbeten, såsom timring, murning, nyplöjning med mera; de äro till växten
mera korta än långa, med svart hår och mörklagd hy, och skilja sig på ett
i ögonen fallande sätt från sina grannar Älfdalingarne, som äro lägre till
växten och merendels hafva ljust hår och blå ögon.
Dessa senare, till större delen inneslutna inom den dalbädd, som bildas
af Klarälfven, och omgifna af stora och vilda bergssträckningar, hvilka allt
intill våra tider mycket försvårat deras beröring med andra folkklasser, hafva
därför längre än öfriga härads befolkning bibehållit sina urgamla egenheter.
Oafsedt finnarne, till hvilka vi längre ned återkomma, gäller detta särskildt
om invandrarna i den trånga, sandiga, fjällomgifna Öfre Älfdalen, hvars folk
först sedan timmerskogarna i de södra trakterna blifvit ansenligt medtagna,
genom timmermärkare, timmerhandlare och dylika kommit i en för dem
själfva ingalunda alltid förmånlig beröring med den yttre världen.
Befolkningen i socknen Dalby kring öfre Klarälfven har fördelaktigt utmärkt sig
genom tarflighet, fromhet och näringsomtanke samt har i det längsta bibehållit
sin nationaldräkt, bestående af ljusgrå rockar af vadmal med röda uppslag
och röda ränder omkring kragen.
För ett par årtionden sedan, då ännu timmerhandeln i Nedre Älfdalen
stod i sitt flor och skogarna om vintern vimlade af skogshuggare och
timmerkörare, framställde denna del af Vermland en tafla, hvars rörliga folklif var
af den mest egendomliga art. Så snart marken blef frusen och snöbetäckt,
begaf sig nästan hela den manliga befolkningen till skogarna, där den ofta
tillbragte vintern med hygge och skogskörslor, på flera mils afstånd från
hemmet. Hästarna ställdes om nätterna under stora lummiga granar, som
omhägnades med höga risgårdar till skydd mot snö och oväder. Arbetarne
själfva bodde i ett slags tält, ej olika bås, men så stora, att till och med
åtta man kunde hvila i bredd där inne. Sängbädden utgjordes af tall- och
granris. På den sidan af tältet, som var öppen, anbragtes en egen
eldningsanstalt, som på ortens språk kallades »nöing». Denna nöing bestod af två
stockar af väl torr ved, hvilka lades den ena öfver den andra och
sammanhöllos medels ett »störbol». För att lättare kunna antändas och brinna voro
bägge stockarna, den undre på den uppåt vända sidan och den öfre på den
nedvända, hackade och flisade, och i dessa flisor anlades elden, som sakta
tärde på stocken och spred värme inåt tältet. På den öfre stocken fastbands
i närheten af nöingen en björkvidja, som gick in i tältet och fastsurrades
vid armen på den som låg närmast elden; när stocken var afbrunnen och
föll ned, väckte ryckningen i vidjan den sofvande och påminde honom att gå
upp och tillaga en ny nöing i stället för den utbrunna.
Älfdalskvinnorna älska företrädesvis ladugårdsskötseln och utmärka sig
för den omsorgsfulla omvårdnad, de ägna sina kreatur; också tillbringa de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
