Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den senare genom sina storartade uppfinningar sitt namn världsbekant. Öfver
dem båda restes här ett järnmonument 1867, och utanför födelsegården är
en minnessten rest åt John Ericsson; dennes graf vid Filipstad är ofvan
omnämnd.
I Filipstads bergslag märka vi Rämens järnbruk, hvarest Tegnér
tillbragt flera år af sin ungdom och där han diktat Svea, samt Lesjöfors,
likaledes järnbruk, med betydlig tillverkning af järntråd, från grofva
järntrådslinor ända till de finaste pianosträngar. De många grufvorna och bruken i
östra Vermland stå numera genom ett nät af järnvägar i förbindelse med
hvarandra. Utom Bergslagsbanan med dess bibana till Filipstad, går från
Kristinehamn Östra Vermlands järnväg norrut upp till Pärsbergs grufvor
och fortsattes därifrån af Mora–Vänerns järnväg upp till Siljan i Dalarne.
Vidare står Filipstad genom särskilda banor i förbindelse med både Östra
Vermlands järnväg och med Uddeholmsbolagets ofvan omtalade järnväg öfver
Nordmark till Klarälfven.
Ännu återstår en del af Vermland, som vi icke besökt, nämligen den allra
nordligaste, Finnbygden eller Finnskogen, hvilken såsom en kil skjuter
upp emellan Dalarne och Norge. Orten har sin benämning efter de finnar,
som inkallades af Karl XI för de vermländska skogarnas upprödjande, och
hvilkas afkomlingar ännu i dag utgöra den öfvervägande befolkningen i dessa
aflägsna trakter. När finnarne först kommo öfver till Vermland, fingo de
frihet att nedsätta sig i skogstrakterna, hvarhelst de själfva behagade, emedan
skogen på den tiden för sitt öfverflöd icke hade något värde. När sedan
med tiden svenska nybyggare tillkommo, och dessa sins emellan skiftade
skogen i de trakter, hvarest finnar nedsatt sig, blefvo de flesta röjningar
dem frånkända och de själfva jagade från ena stället till det andra, tills de
ändtligen genom att söka skattemannarätt började försäkra sig om besittningen
af hvad de upptagit. Att deras nyodlingssätt och stora misshushållning
med skogarna ej passade för trakter, där ordentligt jordbruk vunnit insteg,
måste medgifvas; men å andra sidan kan icke förnekas, att de allt ifrån
Kristinas tid till in i detta århundrade ledo grym förföljelse af svenskarne
och nästan aldrig fingo rättvisa. Detta alstrade hos dem ett »svenskhat»,
som först i senare tider begynt utplånas. Finnskogens invånare ingingo därför
i forna dagar aldrig äktenskapsförbindelser med folket i svenskbygden, och
detta, som häri såg blott högmod, kallade därför de tillbakadragna kolonisterna
för »finnadel». Själavården var också i allmänhet alldeles försummad, dels
emedan de svenska prästerna ej kände finnarnes språk, dels ock emedan
dessa ju bodde i de vidsträckta pastoratens aflägsnaste och otillgängligaste
delar. Föga underligt var därför, att kvarlefvor af hednisk tro och mycken
vidskepelse kvarlefde bland finnarne, och att de på grund af sina egendomliga
huskurer och besvärjelser af svenskarne betraktades som särskildt trollkunniga
och i följd af denna sin kunskap farliga. Emellertid bidrog denna finnarnes
isolerade ställning i hög grad att intill vår tid bibehålla så mycket af
stammens egendomligheter, att vi än i dag finna den i mycket olik den svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
