Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkast befästa borgar: konungarne höllo då ofta hof där, och i de ständiga
krigen spelade Axevalla en viktig roll. Är 1367 öfverlämnades det förrädiskt
åt konung Albrekt. Under unionstiden var det under långa tider ett danskt
fogdesäte och belägrades som sådant af Engelbrekt. Mot slutet af Karl
Knutssons tid hade det åter genom förräderi kommit i danskarnes händer,
men blef den 30 juni 1469 antändt och stormadt af västgötaallmogen samt
nästan jämnadt med jorden.
Bland sjöarne i Valla härad är den mångbuktiga Skärflången störst.
Den omsluter en halfö, på hvilken Höjentorps gamla kungsgård är vackert
belägen mellan lummiga löfträd. Höjentorp hörde från 1284 under
biskopsstolen i Skara, men kom vid reformationen under kronan. Karl IX skall
såsom hertig ha planterat några ännu kvarstående lindar i ställets trädgård.
Kristina skänkte Höjentorp åt sin svåger Magnus Gabriel De la Gardie, som
här lät åt sig uppföra ett präktigt slott, där han i sin lyckas dagar lefde i
furstlig glans och ofta hade Karl XI till gäst, då denne mönstrade sina
västgötaregementen eller jagade på Billingen. Efter reduktionen fick hans
gemål behålla Höjentorp som förläning till sin död. År 1722 beboddes
slottet af Fredrik I och Ulrika Eleonora och förstördes då genom eldsvåda.
Men själfva kungsgården utarrenderades 1735 till Jonas Alströmer, »svenska
industriens fader», som tog sin bostad här och här anlade ett schäferi af
finulliga spanska får, redan innan denna fårafvel funnit insteg i Tyskland. Hans
efterkommande innehade arrendet ända till 1830. – Nordost om Höjentorp
ligger Öglunda kyrka invid Billingens fot, och l km. därifrån uppåt bergets
sluttning den märkliga Öglunda grotta, som är öfver 40 meter lång, 15 m.
bred och nära 10 m. djup samt uppburen af väldiga trapp-pelare. Från
berget vid grottan har man en storartad utsikt till Kinnekulle och Vänern i
nordväst, den vida slätten i väster samt Hornborgasjön och Mösseberg söderut;
och närmast under åskådaren utbreder sig en färgrik matta af gula åkrar,
gröna ängar, »hundratals» blåa sjöar, ljusa löfskogsdungar och mörka barrskogar.
Från Öglunda kan den gående på en skogsstig komma tvärs öfver
Billingens breda hjässa till Sköfde, men den åkande måste antingen taga
vägen norr om det mäktiga, 2 1/2 mil långa berget eller ock längs dess fot
återvända l mil söderut till det ställe, där vägen från Skara leder genom en
dalsänkning å berget öfver detsamma rätt österut till Sköfde, – en behaglig,
skoginfattad väg, som erbjuder vackra utsikter såväl på västra sidan af berget
som på den östra före nedfarden till Sköfde vid dess östra fot. Sköfde var
under katolska tiden vida ansenligare och anseddare än nu, såsom vallfartsort
för en mängd pilgrimer, hvilka kommo att besöka S:t Elins kapell och källa,
De som nu vallfärda hit äro förnämligast sådana, som söka återvinna en
bruten hälsa vid den här anlagda präktiga och bekvämt inrättade
kallvattenkur-anstalten, till hvilken en vidsträckt vacker park hör. Det stora antalet årliga
badgäster och stadens läge vid stambanan hafva gjort Sköfde till den mest
framåtgående bland länets städer, och stadens yttre bär ock en både prydlig
och modern prägel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
