Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(kvartsit) och skiffrar från mycket gammal tid: dessa lagringar sammanfattas
under namn af Dalformationen och äro i sitt nuvarande skick på mångfaldigt
sätt böjda och brutna med betydande förkastningar; de ha ock till stor del
blifvit affilade och bortförda genom istidens verkningar. Bland formationens
skiffrar finnes en mörk lerskiffer, som flerestädes i närheten af Kappebosjön vid
Kroppefjälls nordände brytes till takskiffer. – I andra yngre lagringar, t. ex.
Åmålstraktens hälleflintor, ha förr både silfver-, koppar- och järngrufvor varit
upptagna, delvis med rika, men föga uthålliga malmgångar: nu bearbetas
ingen af dessa grufvor. Till landets geologiska märkvärdigheter höra
slutligen de af hafsmolluskers skal bildade snäckbäddar eller skalgrusbankar, som
flerstädes träffas på nära hundra meters höjd öfver den nuvarande hafsytan
och som varit strandaflagringar från istidens haf.
Jordmånen i sydöstra Dalsland är en bördig åkerlera, och äfven
sydvästra och nordöstra delarne ha ganska god åkerjord kring sjöarna och i
dälderna. Däremot är i hela nordvästra tredjedelen af landskapet kross- och
rullstensgrus den allmänna jordarten, och de där belägna små åkerlapparnas
stenbundna mojord ger endast en mager afkastning. Boskapsskötseln, om
hvars forna betydelse landskapets vapen erinrar, är ännu af stor vikt, och en
stor mängd lefvande nötkreatur försäljes årligen till Norge. Nära hälften af
landskapets yta är täckt af skog, och dess viktigaste industri har i senare
tider blifvit tillverkningen af trämassa och papper däraf.
Hvad invånarne beträffar, så finnas hos dem inga utmärkande
egenheter, hvilka kunna sägas skilja dem från befolkningen i angränsande orter.
Ovalt ansikte med blå ögon, rödletta kinder och ljust hår är den vanliga
typen. Vedbofolket synes dock vara af en något resligare växt, än folket i de
öfriga häraderna, och i Högsätersbygden af Valby träffar man flera med svart
hår och bruna ögon, än på något annat ställe i detta landskap. – Folklynnet
är på det hela stillsamt, mildt och vänligt. Afskild från större städer och
de stora handelsvägarna, har Dalbon i det längsta bibehållit forntida enkelhet
i sina ärfda seder. I västra Dal kläder sig folket allmänt i sina hemmaväfda
tyger, grått, brunt och blått vadmal för karlarne samt halfylle och
bomullstyger för kvinnorna. Likaså gör man på östra Dal, hvad hvardagsbehofvet
angår; men högtidsdräkten är där nu nästan alltid af fabrikstyg. Hos de
yngre karlarne synas den långa rocken, de korta skinnbyxorna, skorna med
strumpor, som om vintern betäcktes med snösockor af vadmal, samt den stadiga
filthatten ha för alltid fått vika för en modernare och mer stadsbolik klädsel.
Äfven boningarne hafva under det sista århundradet undergått stora
förändringar, så till det inre som yttre, och förekomma nu vanligast med flera
rum och öfvervåning. Någon enstaka, äldre ryggåsstuga står väl ännu kvar,
visande, hurudant byggnadssättet var för två hundra år sedan; men där de
finnas äro de dock för länge sedan utrymda af jordägaren och upplåtna till
bostad åt de fattigaste. En sådan ryggåsstuga är oföränderligen inredd på
samma sätt, nämligen i ett större rum – den egentliga stugan – en liten
kammare och en ännu mindre förstuga. Förstugudörren är mycket låg, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
