Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härjedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i stora, nästan horisontella lager de i ytan trädande bergarterna. Helagsfjället
i landskapets nordvästra hörn och på Jämtlandsgränsen utgöres af
glimmerskiffer; det uppnår en höjd af 1,800 meter och är det högsta berget i
Jämtlands län.
Härjedalens skogsåsar och odlingsbara mark utgöres till största delen af
krosstensgrus och sandigt rullstensgrus. Mosand, svämsand och svämlera
förekomma omkring älfvarna, och torf här och där i dalbottnar och skogskärr.
Klimatet är hårdt, jorden är föga bördig, och nattfroster skada ofta den
växande grödan, som mest består af korn och potatis. Därför är ej heller
åkerbruket hufvudnäring, utan boskapsskötsel och, i senare tider, skogsafverkning.
Ljusnans vattendrag nedför årligen massor af timmer till Helsinglands
sågverk. Största delen af landskapets inbyggare ha dock ännu sin bärgning
af boskapsskötseln; i förhållande till folkmängden är Härjedalen vårt
boskapsrikaste landskap, och fjällbetena tillgodogöras med hjälp af ett stort antal
fäbodar. För intet annat svenskt landskap är fäbod- eller säterlifvet så
utmärkande som för Härjedalen. Hvarje bonde har två eller tre fäbodsställen,
vid hvilka en del af husfolket uppehåller sig under sommaren. Till
vinterutfodring användes ej blott höskörden från strand- och myrängarna, utan
äfven renmossa och löf. En stor del af höskörden hämtas först fram på
vintern, då släde kan användas, från de aflägsna myrängarna, där den stått
hässjad sedan sommaren. Jämte nötboskap underhålles en stor mängd får
och getter samt icke få hästar.
Vid midsommartiden sker utflyttningen till fäbodarna. All byns boskap
samlas, och hela nejden genljuder af dess råmande. Däremellan höres pinglet
af skällkornas klockor och skällandet af de hundar, som skola följa boskapen
till fjälls. Smörkärnor, mjölkbyttor och tråg, matförråd och kläder klöfjas å
hästryggarna, ty sällan är vägen till en fäbod sådan, att man kan komma
dit med vagn. Men äfven fäbodpigan och vallgossen ha bördor af matvaror
och slöjdmaterialier att bära på ryggen i »bakmesar» eller lätta renslar af
flätverk; likaså ock den karl, som brukar följa med för att sätta fäbodsbyggnaden
i beboeligt skick efter vinterns härjningar samt hugga ved i förråd och
hjälpa till med tyngre sysslor, så länge han stannar där. Vägen till fäboden
kan ofta vara flera mil lång, och stundom kunna ej ens hästar användas ända
fram: i sådana fall lämnas nästan all redskapen kvar i fäboden öfver vintern,
så att endast mat och kläder behöfva bäras dit. Fäbodens byggnader bilda
ofta en liten by, ty byalagen nere i bygden ha vanligen sina fäbodar på samma
ställe. Platsen är naturligtvis vald med hänsyn till betena, antingen uppröjd
i skogen eller belägen på någon öppen fjällyta vid vatten. Boningshusen ha
stockväggar, men vanligen hyflade trägolf, och en bred hylla, å hvilken läggas
halm och sängkläder, är sofplatsen. I senare tider har det blifvit brukligt
att »tapetsera» eller kläda väggarna med tidningar, helst sådana, i hvilka
bilder eller »gubbar» förekomma. Ett särskildt rum i boningshuset är
mjölkbod eller mejeri. Här är jordgolfvet täckt med friskt granris, och längs
väggarna stå kärl, i hvilka den nysilade mjölken slås och får grädda sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
