Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta sista är dock en mera nymodig och bekväm anordning, som ännu ej
funnit allmännare utbredning. I Ångermanland är, ännu mer uteslutande än
i Jämtland och Härjedalen, fäbodlifvet ett lif i skogen och icke, som
mångenstädes i Norge, ett lif på de ljusa, öppna flällvidderna. I några trakter har
man skilda fäbodar under försommaren och på höstsidan. Vanligen flyttar
hela byn på samma af byns bönder å allmänt bymöte aftalade dag, så att ej
deri förstkommande skall kunna »beta ut» för de efterföljande. Och ej gärna
tillätes, att någon stannar hemma och betar sin boskap närmast byn, ty
höskörden där behöfves alltför väl dels under slåttertiden, dels till vinterfoder.
Det blir i alla fall vanligen att ställa boskapen på af knäppning mot vårsidan,
hvarför också den tiden af allmogen kallas vårgnällen. Fastän flyttningen nu
sällan sker tidigare än en à två veckor före midsommar, binder mången
husmoder redan påskdagsmorgonen skällan på skällkon – ett bland de många
vidskepliga försiktighetsmått för boskapens trefnad under sommaren, hvilka
fortlefvat i århundraden och hvilka under häxeriprocesserna i Karl XI:s tid
bragte ofärd öfver mången bondhustru och bodkulla, enär de om folkets
plägseder och skrock okunniga domarne, själfva besatta af halfreligiös fanatism,
sågo trolldom och den ledes konster i sådana oskyldiga tilltag, som att en
bondkvinna, för att korna skulle hålla bra ihop och ej sprida sig för mycket
i skogen, fäst en tråd omkring fähusdörren och nystade till sig den, när de
gått ut genom dörren. Vanligen är det pojkar och unga kvinnor, vallpigor,
som gå i vall med boskapen eller »gata» den, stundom dock gifta hustrur
(för egen räkning) eller lappar af båda könen, där sådana finnas att lega i
närheten af en bondby. Pojkar, som gå i vall, äro nästan alltid mellan 9
och 14 år: när de »läst fram sig», anses de duga till tyngre arbete. En
sådan gätarpojkes utrustning är något olika i olika bygder, men som ett
exempel må nämnas den i Kamsele vid Faxälfven vanliga.
Kläderna utgöras af tunna blångarnsbyxor och en stor blus af samma
slags tyg. Kring benen äro byxorna omlindade med ett tåg för att icke
rifvas sönder. På fötterna har pojken näfverskor och kring lifvet ett bälte,
hvari fästes den oumbärliga knifven i sin näfverslida och en påse med salt
och sådor för boskapen. I ett snöre omkring halsen bär han den nära en
meter långa näfverluren eller ock ett bockhorn, för att genom blåsning i dem
hålla odjuren, särskildt björnen, på afstånd. Slutligen har han sin matsäck i en
näfverkont på ryggen: den består vanligen af en flaska mjölk och ett stycke
bröd samt såsom sofvel omväxlande litet ost, vassleskum, smör eller
pannkaka. Mången bodkulla är knusslig mot vallpojken för att kunna vara så
mycket frikostigare mot gäster, som komma på söndagsbesök. Gätarens vanliga
lön för sommaren är en vadmalsdräkt, ett par becksömsskor och några kronor
i pengar.
Under mulna dagar har gätaren egentligen blott magens kraf till
upplysning om hvad tiden lider. Ett gammalt rön är likväl, att getens öga är
»kringligt» eller rundt vid tolftiden på dagen och långt klockan sex, och man
har därför kallat det för »gätarklocka». Men geten är mera rädd för regn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
