Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sträcka sig längs floden och trapplikt höja sig öfver dess strand, har mam
den härligaste utsikt öfver staden och den omgifvande, rikt befolkade nejden.
Den två kilometer utanför staden belägna kyrkan, Norrlands största tempel
och måhända den ståtligaste landskyrka Sverige äger, tar sig synnerligen
präktig ut med sin väldiga massa framskymtande mellan löfträden. Skellefteå
socken, den folkrikaste landsförsamling i riket, har varit bekant för sin
salpetertillverknitig och pottaskeberedning och är ännu den enda del af riket,
där salpetertillverkning bedrifves för kronans räkning. Gustaf Vasa förklarade
all salpeterjord för kronans egendom, och ålade allmogen att tillhandahålla
de för kronans räkning kringresande salpetersjudarne nödiga redskap
jämtehusrum och kost. Vid midten af 1600-talet förvandlades dock denna
skyldighet till en ständig skatt, hvaremot jorden fortfarande ägdes af kronan till år
1801, då det bestämdes att en viss kvantitet oluttrad salpeter årligen skulle
aflämnas från hvarje hemman och inlösas af staten, som härför hade en
särskild ämbetsmannakår, salpetersjuderistaten. År 1867 upphörde statens
skyldighet att inlösa den i riket tillverkade salpetern, med undantag för de två,
nordligaste länen, och af salpetersjuderistaten bibehölls endast en direktör.
I den lilla välbyggda staden Skellefteå, som anlades 1845 och 1879 fick egen
jurisdiktion, är ortens rörelse så att säga centraliserad. Skellefte älf är icke
segelbar upp till staden, hvarför denna ock har sin hamn, Ursviken, på norra
stranden af Ursviksfjärden, älfvens örika utlopp i hafvet. I närheten af
Ursviken ligga flera ångsågar och på samma sida om fjärden längre ut mot
hafvet Sävenäs sågverk. Inemot tre mil ofvanför Skellefteå bildar älfven den
vid högt vattenstånd ståtliga Krångforsen mellan 30 meter höga, branta,
stränder, och tre fjärdingsväg högre upp har man det ännu praktfullare
Finnfallet, där vattnet i en mäktig stråle lodrätt nedstörtar från en höjd af 17
meter.
En mil norr om Skellefteå ligger den stora byn Kåge med en af
Norrlands största kvarnar och en präktig hamn vid Kåge älfs utlopp i Bottniska
viken. När Piteå stad 1666 hade af brunnit, uppstod fråga om att vid Kåge
anlägga en stad, som skulle bära namnet Hedvigsstad; men då detta blef
bekant för borgerskapet i Piteå, motsatte de sig förslaget med sådan kraft, att
hela frågan måste förfalla. Från Kåge går landsvägen utefter Bottniska viken
öfver Byske älf vid Byske kyrka, från hvars torn man har en vidtomfattande
utsikt; ett par mil högre upp, strax söder om Degerfors nu till sågverk
omdanade järnbruk, passerar man gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län.
Två mil norr om länsgränsen ligger Pitsunds färjställe, där 1809 en
häftig strid utkämpades mellan svenskar och ryssar, och längre fram
Pitholmsheden, som in på 1880-talet var Norrbottens fältjägarekårs exercisplats,
hvarefter man uppnår länets forna residensstad Piteå, medelpunkten för handeln
i Pite älfdal. Staden, belägen mellan tvenne fjärdar och delvis på en ö,
Häggholmen, flyttades efter branden 1666 till sin nuvarande plats från den 6
kilometer längre åt nordväst belägna Öjebyn. Sedan Piteå 1721 nästan
fullständigt blifvit nedbrändt af ryssarne, förde det under femtio år ett tynande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
