Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - PRINS BERNADOTTES BESÖK I LANNAVAARA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
årgden, i sitt tal läto förstå, att de drogos dit af andlig hunger
och törst; hvilket var obehöfligt att framhålla, ty ingen behöfde
gå miste om andliga närsalter, då husbonden var hemma. Men
de långa hållen mellan gårdarna, kölden på forlassen, det härliga
kaffet hos Liisa och de sällan debiterade filfaten var nog det,
som orsakade hungern. Och de 15 öre, som Maunus tog för
hästspiltan, hade »ju intet ondt gjort», då man så billigt slapp
undan för trakteringen i pörtet.
Liisa var den, som fick slita och släpa. Det såg man strax
på de utgångna pjexorna m. m.
Innan prästen hunnit se sig närmare omkring i stugan,
hade hon hunnit föra in ett väldigt torrfuruvedfång. Därefter
gnisslade det i den islöpta brunnsstången, och en hink vatten
flög in. Det blef lif i elden och pannorna på.
Under allt detta stök hade husbonden och predikanten,
Maunus, inte hunnit med annat än att säfligt ta pipan och
tobakspungen från murkransen och stående midt på golfvet med
ansiktet åt fönstret och blicken fem dagsresor bortom horisonten
stoppa karfven af de finska bladen i pipan med en andakt, som
prästen gärna någon gång skulle ha velat upptäcka i kyrkan.
Ju djupare tankarne sänktes, dess djupare drogos mungiporna
in. Så slaknade tanketråden och äfven munnen för att åter
spännas, allt i sakta rytm. Ändtligen var pipan stoppad och tänd
med en glödande eldbrand ur spiseln. I rökelsen af de finska
bladen sänkte sig människan Maunus ned från tankens
svindlande höjder, djupt ned till medmänniskorna i pörtet. Och från
husbondens och predikantens, Maunukses, läppar kommo de
djupsinniga orden: »Vai niin!» — »Jaså!», beledsagade af en djup
suck.
Det var ett tecken till att nu kunde han meddela sig med
sin omgifning; och prästen dristade sig att stiga ett pinnhål
uppåt på stegen mellan honom och predikanten, svarande: »Jaha!»
Ja, han djärvdes t. o. m. taga flera pinnar i några språng
och förklarade, att nu hade han kommit, och att stugan såg
treflig ut, och att den låg vackert till, och att han var glad att
som resepräst få färdas i dessa trakter och lära känna folket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
