Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815:2-3
Avd. 81. VÄG- OCH JÄRNVÄGSBYGGNAD
det är större väglängder som skola behandlas. Lämpliga maskiner äro vanliga
sandningsapparater, vilka kopplas efter en lastbil, som samtidigt användes för
transport av saltet.
I koncentrerad form torka salterna hastigt ut huden samt kunna förstöra kläder
och skodon. Vid hantering av desamma bör man därför helst vara försedd med
gummihandskar, överdragskläder och gummikängor.
:524 Erforderlig saltmängd
Den mängd salt, 70—75-procentigt klorkalcium, som åtgår per kvadratmeter
behandlad area, varierar med trafiken, väderleken samt vägens beskaffenhet.
På vanliga grusvägar med relativt stark trafik, t. ex. infartsvägar till städer eller
huvudvägar i städernas ytterområden, erfordras i regel omkring 0,5 kg salt per ms
vägbana vid den första behandlingen, samt omkring 0,25 kg per m2 vid vardera
av de efterföljande behandlingarna. I allmänhet torde två à tre behandlingar per
år vara tillräckligt för att hålla vägbanan dammfri, och saltåtgången blir då
omkring 0,75 till 1,0 kg per m2 och år.
I trakter med torrt och varmt klimat, vid ogynnsamma väderleksförhållanden,
mycket stor trafik, lös vägbana o. d. kan det bliva nödvändigt att öka antalet
behandlingar och saltmängden.
Under gynnsamma förhållanden åter, såsom svag trafik, fast vägbana, skuggigt
läge m. m. kan en à två behandlingar med en total saltmängd av 0,4—0,6 kg per
m2 vara tillräckligt.
:525 Underhåll av saltbehandlad väg
Resultaten av saltbehandlingarna medför dels dammfrihet och dels att det lösa
gruset genom trafiken pressas ner i vägbanan, som därigenom blir fastare och
jämnare än före behandlingen.
Underhållet av en väg, som behandlats med hygroskopiska salter, sker dock på
vanligt sätt genom hyvling och grusning med bindjordsrikt material. Vägbanan
blir genom saltbehandlingen icke hårdare än att hyvling kan utföras även under
torr väderlek, om så skulle erfordras.
En olägenhet hos med hygroskopiska salter behandlade vägbanor är, att dessa
vid ihållande fuktig väderlek, särskilt på hösten, kunna bliva ävjiga och sliriga.
Detta är särskilt fallet med vägbanor som till avsevärd del bestå av skiffer- eller
kalkstensgrus.
:53 Sulfitlut
: 531 Olika former av lut
Sulfitluten besitter dammbindande förmåga på grund av sin halt av ligninämnen.
Principen är här att luten dels skall tränga ned något i vägen, impregnera och
förstärka densamma och dels fastlimma och sammanbinda damm och andra lösa
partiklar med vägbanan.
I motsats till de hygroskopiska salterna finnes luten inom vårt eget land i mycket
riklig mängd. Sulfitluten erhålles nämligen såsom biprodukt vid
sulfitcellulosaindustrien.
Luten användes till dammbindningsmedel i tre olika former, nämligen rålut,
in-dunstad lut och torrlut.
Rålut kallas den lut som erhålles i sulfitkokarna. Den innehåller vanligen omkring
8—12 % torrsubstans, s. k. ligninämnen, samt 88—92 % vatten.
I denna form innehåller luten vissa syror, som kunna förstöra målning, lackering,
förnickling m. m. på fordonen. Luten bör därför neutraliseras innan den användes
till vägändamål.
Indunstad lut erhålles genom att koncentrera eller indunsta råluten till en
tjockflytande, sirapsliknande mycket klibbig vätska. Denna innehåller i allmänhet
omkring 45—50 % torrsubstans och 50—55 % vatten, vilket motsvarar en specifik
vikt av 1,23—1,26. Enligt en föråldrad metod angives lutens koncentration även
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
