Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 841. Hydrologi
841 : 5-6
: 312 Mätning
Mätningen utföres från båt, spång, bro eller genom vadning, vintertid även från
isen.
Sektion där mätning göres, skall vara så jämn som möjligt, hastigheten så
likformig som möjligt, vinkelrät mot sektionen och helst 0,5—1,5 m/s.
Lugnvatten eller bakvatten bör ej finnas. En graderad stållina spännes över
vattendraget. Vattenhastigheten mätes i ett antal vertikaler, vilkas antal variera med
bredden, men vanligen är ca 10. I varje vertikal mätes hastigheten i 3—7, ev. flera
punkter, beroende på djupet. Översta och nedersta punkterna tagas så nära
vattenytan resp. bottnen som möjligt. I varje punkt mätes tiden mellan ett antal signaler
på ringverket, i regel under minst en minut. Vintertid göres mätning helst i öppet
vatten vid sjöutlopp o. d., annars från isen, varvid vakar huggas. Utom
vattendjupet mätes då avståndet från isens underkant till vattenytan, och översta
pünkten tages strax under isen. Före och efter mätningen avläses vattenståndet
på pegeln och anteckningar göras om is, timmer, vegetation, väderlek m. m.
: 313 Uträkning
Hastigheten i varje punkt räknas ut med hjälp av flygelns konstantekvation, som
brukar ha formen
v = a -f b • n
där v — hastigheten i m/s, n = varvtalet i varv/s, a och b = konstanter.
För varje vertikal ritas ett hastighetsdiagram, vars yta representerar
vatten-föringen per m bredd vid vertikalen. En tvärsektion av vattendraget ritas upp,
och från vattenlinjen i denna dragas lodräta linjer för varje vertikal med en längd,
som svarar mot hastighetsdiagrammets yta. Linjens ändpunkter bindas samman.
Den då erhållna ytan representerar totala vattenföringen.
: 314 Felkällor
Strömmens riktning är ej överallt vinkelrät mot sektionen. Användes hängflygel,
ställer denna sig i strömmens riktning och ger den verkliga hastigheten, i stället
för den mot sektionen vinkelräta komposanten, som ju är avgörande för
vattenföringen. Vinkeln qp måste då uppskattas och den erhållna hastigheten
multipliceras med eos <p. En stångflygel ställes däremot vinkelrätt mot sektionen och ger
även vid snedström ett jämförelsevis riktigt värde.
Avdrift. Då hängflygel användes vid stor vattenhastighet och stora djup, sjunker
flygeln ej lodrätt, utan avdrift sker, vartill hänsyn måste tagas vid uppritningen
av hastighetsdiagrammen.
: 32 Andra mätmetoder
Direkt uppmätning i ett kärl kan ske vid mycket små vattenföringar.
Mätöverfall användes i små vattendrag, där en damm med en överfallsöppning
bygges. Vattenståndet i lugnvattnet ovanför dammen avläses och vattenföringen
beräknas enligt formler för överfalls dammar (142:352).
Vid Thompsonöverfallet, där öppningen är triangulär med rätvinklig spets nedåt
och skarpa kanter, är
_ h = vattenståndet över spetsen i cm
Q — c\Jhs Q = vattenföringen i 1/s.
c = 0,014.
Flottörmätning är en enkel, approximativ metod. Där vattendraget är rakt med
jämn sektion, uppmätes dennas area. En flottörs hastighet (— största
ythastig-heten) mätes och räknas ut. I en jämn sektion brukar medelhastigheten vara
0,6—0,8 av största ythastigheten. Flottören får ej sticka upp för mycket över
vattnet, för att ej vinden skall inverka.
: 33 Avbördningskurvor
I ett naturligt vattendrag svarar i normala fall en viss vattenföring mot ett visst
vattenstånd. Sambandet åskådliggöres genom en avbördningskurva, som erhålles
genom en serie uppmätningar av samhörande värden på W och Q.
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
