Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Villor (inledning), av Leif Reinius, arkitekt SAR - Villa i Kevinge, av Sven Ivar Lind, professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Villa i Kevinge. Arkitekt Sven Ivar I,ind. Foto C. G. Rosenberg.
I detta och följande nummer av Byggmästaren visas en serie nya
villor. Större delen av dem är ritade av arkitekterna åt sig själva.
Den friliggande villan är den byggnadsform som ger
den bästa bostaden. I samband med ett stycke jord ger
den också den bästa livsmiljön. Det är därför de flesta
människor i sina tankar och drömmar planerar en villa
åt sig.
Men att i dag över huvud taget kunna få en villa
byggd är ett så stort mirakel att husets arkitektur vid
sidan därav kan synas småaktigt kritisera. De stränga,
fattiga och byråkratiskt tröga tider vi nu genomlever
avspeglar sig i arkitekturens hårda åtstramning. Bostaden
kryper in i ett snävt ytterskal. En återgång till lådan.
De tidigare årens tendens mot den differentierade och
uppdelade arkitekturen, som söker omedelbar kontakt
mellan innerum och uterum, som mjukt och följsamt
samspelar med naturen, den arkitekturtendensen tycks nu med
bister nödvändighet bortskrämd och tillhör lyckligare och
generösare tider.
De nya villor som här visas tillhöra också (såvitt jag
vet) redan ett förgånget mellanstadium, då de väl alla
överskrider dagens tillåtna maximiytor eller som Arne
Jacobsens sommarvilla i Arild inte alls får byggas.
Det är naturligt att en gammal och ekonomisk
villatyp allmänt har återuppstått; den med en fullkantig
bottenvåning och en övervåning inredd under ett brant
yttertak. Sådan den tidigare byggts i tusental runt om i
Sverige (typ Äppelviken). Denna byggnadsform ger stora
möjligheter till en koncentrerad och fint avvägd bostad,
som kan småvarieras i oändlighet och eventuellt behän-
2*
DK 728.37
gas med klassicistiska stilattribut. Trappan är nackdelen
för den ensamma husmodern.
Ur vår villaserie skiljer sig Sven Ivar Linds som
något helt otypiserbart. Kvalitativt står den över alla.
Genom sin långa tillblivelseprocess och genom sin enkla
naturlighet har den frändskap med de gamla
bondekulturernas anonyma och självvuxna arkitektur. Fast med några
droppar blått blod. Den är som ett självporträtt av Lind;
förfinat, blekt och klassiskt klart.
Den har vuxit fram som en del av den vackra gamla
parktomten den ligger på.
I sin bleka förfining är interiörerna på gränsen till det
preciöst anemiska. Loggian mot sydost är kanske det
vackraste av rummen.
Det är trädgården som ger blodtillskottet i
kompositionen. Med vilken konsthantverklig kärleksfullhet har den
inte behandlats. Gräsmattan är så otroligt tät och väl
klippt som om den vore en flossa från Handarbetets
vänner.
Trädgården visar en djup kärlek till det spirande och
växande, och huset visar en dragning till det måttfulla
och lugna.
Som en slutvinjett (i nästa nummer) kommer Arne
Jacobsens sommarhus i Arild. Det är virtuost hopsnickrat.
Skickligt, snabbt och med något litet av mondän ytlighet.
Men det ger kanske en frisk stimulans som motvikt mot
det alltför stugbetonade i vår serie.
L. R.
Byggmästaren 1949, 1 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
