Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Från idyll till storstad, av Gösta Selling, stadsantikvarie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mamsell Josabeth Sjöberg. »Utsigt från mitt fönster uti Huset nr 25 vid Catharina Högbergsgata». 1860-talet. Detalj av akvarell.
i slutet av april, innan de första båtarna kom in till
Skeppsbron. Det var ett stort evenemang, när en
liten beskäftig bogserbåt förde in en stolt och tungt
lastad fullriggare genom issörjan. Denna långa
isolering varje år betydde bl. a., att var och en fick
skaffa sina förråd för hela vintern ungefär på samma
sätt som man gjort redan under medeltiden. Det var
lantgårdarna i Stockholms omgivningar, som fick
förse stadshushållen med de nödvändigaste livsmedlen.
När Lidingöbron under en marsstorm 1856 blåste
sönder, steg mjölkpriset inne i Stockholm till det
dubbla.
Med en sådan liten detalj i minnet förstår man
vad det betydde för Stockholms utveckling, när
järnvägen mellan Södertälje och Stockholm öppnades den
i december 1860 och det första tåget töffade in till
den lilla rödmålade stationsbyggnaden i huvudstaden.
Den låg på platsen för den gamla osunda
Fatburs-sjön på Söder, omgiven av trädgårdar, tobaksland
och repslagarbanor.
På 1860-talet undergår Stockholm de kanske mest
betydelsefulla och djupgående förändringar i
organisatoriskt avseende, som staden någonsin varit med
om. För dem som själva upplevde sextiotalet verkade
förändringarna säkert knappast revolutionerande, ty
de föll icke omedelbart i ögonen på samtiden. Men
under detta decennium inträffar nästan allt det, som
skulle omvandla 1700-talets sovande och dödsmärkta
idyll till en snabbt växande modern stad av
1800-talets internationella snitt, väl organiserad, hälsosam,
demokratisk, med snabba kommunikationer och rena
gator. Vi har redan talat om järnvägen från 1860;
året därpå invigdes Stockholms första
vattenledningsverk vid Årstaviken. Visserligen var inte därmed
brunnarna satta ur funktion. Det dröjde länge, innan
vattenledningsnätet växte ut över malmarna, och
många ansåg, att brunnsvattnet smakade bättre än
det renade vattenledningsvattnet. I en
tidningsinsändare 1863 fastslår en uppretad medborgare »det länge
kända förhållandet, att vattenledningen är till ringa
nytta för stadens invånare» !
1862 började en ny era för folkskoleundervisningen,
och 1863 fick Stockholm kommunal självstyrelse i
och med stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande.
Den reformen väckte knappast någon uppmärksamhet
hos samtiden, som hade större intresse för Garibaldis
frihetskamp och Polens affärer. Valdeltagandet till
stadsfullmäktige var första gången mycket klent.
År 1864 infördes den fullständiga näringsfriheten,
och samma år nedlades i staden den första
underjordiska avloppsledningen. Det var i Krukmakargatan
på Söder, där den fick ersätta ett gammalt öppet
avloppsdike. Redan året dessförinnan hade en privat
pionjär, byggmästare Runnqvist, samlat husägarna
vid Klara Södra Kyrkogata för att nedlägga
avloppsrör för »orent eller så kallat diskvatten till
Strömmen nedanför Rödbodtorget». »En stor vinst
i sanitärt avseende», skrev Aftonbladet, »att ej
rännstenarna fyllas av illaluktande ämnen.» Gatornas
stinkande smutsighet började nu minskas, och luften blev
nog en smula friskare. Några år tidigare hade
staden fått renhållningsverk, och 1861 hade tillsatts en
chef för stadens gatu- och avloppsarbeten. Under de
närmaste åren fick flera gator
i Gamla stån slät stenläggning
och trottoar, en nyhet som
insändarna givetvis klagade på.
Trottoarernas vassa kanter var
farliga, man kunde snava, och
det var svårt att köra in i port-
Små trefligheter i Stockholm.
På våra asfalttrottoarer.
Söndagsnisse 1870.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
