Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Från idyll till storstad, av Gösta Selling, stadsantikvarie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångarna. Naturligtvis förargade man sig också över
att rörläggare och stensättare förvandlade gatorna
till skyttegravar och barrikader. Både insändare och
skämtpress fick motiv för sin ilska, satir och humor —
och dessa motiv är ju knappast alldeles utslitna ännu.
Den 7 december 1865 blev en stor märkesdag för
vårt land, ty då antogs äntligen
representationsreformen av alla fyra stånden. Året därpå anordnades vår
första industriutställning, som fick sin plats i södra
delen av Kungsträdgården. Den blev ett stort
evenemang med möten, festmiddagar och turistinvasion. En
annan sak, som kanske inte vann lika stort beaktande,
men som skulle bli betydligt viktigare för
Stockholms framtid, förde detta år med sig. Den
stadsplanekommitté, som stadsfullmäktige tillsatt under
sitt första år och som arbetat under Albert
Lindhagens ledning, lade fram sitt stora förslag till en
generalplan för Stockholm, en plan, som verkligen
räknade med att huvudstaden skulle utvecklas till en
europeisk storstad, med boulevarder och st järnplatser
och tätbyggda kvarter av femvåningshus. Det
parisiskt storslagna i planen skrämde stadens
myndigheter, och först efter långa utredningar, förändringar
och förenklingar antogs den nya stadsplanen till
utförande under loppet av 70-talet —• lyckligtvis i god tid
till den stora byggnadshaussen på 80-talet.
Under 60-talet fick Stockholm också affärsbanker
av modern typ. Enskilda banken hade grundats redan
1856, men nu tillkom Skandinaviska banken,
Industribanken, Stockholms folkbank och Inteckningsbanken.
Den sistnämnda grundades 1869 och kom att spela
■en stor roll för den väldiga byggnadsverksamheten
i Stockholm litet senare.
Under 50-talet hade Stockholms folkmängd börjat
stiga så sakta, och 1856 passerades 100 ooo-strecket.
1860 var siffran 113 000 och fem år senare 135000.
Det mest sensationella var att folkökningen inte bara
berodde på inflyttning. 60-talet är den första period,
då Stockholm kan uppvisa ett födelseöverskott och
då dödlighetsprocenten började sjunka. Det är säkert
ingen tillfällighet, att vändpunkten inträffade strax
efter vattenledningens och kloakernas införande. Men
trots att staden växte, var byggnadsverksamheten
obetydlig under detta decennium. En måttstock på
husbyggandet får man i en notis i Dagens Nyheter
1865, som omtalar, att det uppförts en mängd hus i
palatsstil vid Rosengatan. För den som inte
omedelbart kan placera Rosengatan vill jag nämna, att det
är en liten gatstump mellan Döbelnsgatan och
Lunt-makaregatan med några ganska enkla hyreshus i fyra
våningar. Den ringa byggnadsverksamheten gjorde,
att det började bli trångbott i Stockholm. Jag skulle
tro, att inneboendesystemet egentligen tog fart under
denna period.
Det började bli dåliga tider i slutet av 60-talet,
en kris som blev katastrofal i Stockholm efter
fransktyska kriget. Följden blev en fruktansvärd bostads-’
nöd. Problemet att härbärgera de husvilla blev
övermäktigt, trots att man upplät Sievertska kasernen,
kolerasjukhuset och den s. k. Westmanska fåfängan
uppe vid Sabbatsberg. I de illa beryktade
Tyskbagar-bergen, sargade av den i ovist nit framsprängda
Nybrogatan, och på ett par ställen på Söder växte det
upp tältstäder, där husvilla fick kampera under de
vidrigaste förhållanden. Åtgärden att öppna
nödbostäder vidtogs av stadsfullmäktige med de stora
betänkligheter, »som ur principiell synpunkt kunde hysas
mot det allmännas ingripande på detta område,
var-inom det i regeln är det enskildas sak att verka»;
den måste betraktas som en nödfallsutväg och icke
»anlitas på ett sätt att den kunde åberopas som grund
för anspråk på kommunens mellankomst vid andra
liknande tillfällen». Trots att bostadskrisen blev än
större 1873, vidhöll staden, att nödbostäderna skulle
stängas.
Redan i slutet av 60-talet hade spekulationsbygget
börjat sätta fart. Under bostadsbristen kunde man
inte bekymra sig om hur man bodde, bara man fick
tak över huvudet, och därför kunde samvetslösa
husjobbare bygga hur dåligt som helst. De fuktiga, usla
Scen från bostadsnöden i Stockholm sommaren 1873. Nybyggare i Tyskbagarebergen på ladugårdslandet.
Ny Illustrerad Tidning 1873.
l6 Byggmästaren 1949, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
