- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
92

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Armeringsjärns förankring och kallsträckning, av Carl Forssell, professor emeritus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 2. Armering, d = 25 mm. Ändkrokar. af = järnpåkänning. o
anger c, vid spräckning av betongen vid ändkroken, då
kubhållfasthet = 250 kg/cm2. a och b äro sektioner av provade balkar med
varierade värden å c/o. c är typsektion vid uppbockade, i sidled
lutade järn.

s, måste vara högre för betongen (inklusive vid
järnets förankring i betongen) än för stålet (resp. 3 och
1,7 à 2) om sannolikheten för brott skall vara lika
vid högsta förväntbara last. Ofta är s < 3 för
betongen vid normenlig konstruktion, varför
betongbrott, särskilt skjuvbrott, äro relativt vanliga.

Bruklig armering

Armering med ändkrokar

Provserier för att utröna ändkrokarnas förmåga att
förankra armering av d = 25 mm visas i figur 2.

Fig. 3. Kamjärn d — 12 och 16 mm. Kubhållfasthet 250 kg/cm2.
(00 %) = brottlast i % av last vid järnändens i:a rörelse.
Q d = 12, brott av rø. 0, d= 12, brott av Oy

1» 16, » » 16, » » »

9 » 12, » » » . (Ur tabell 3.)
▲ » 16, » » » , ( » » » )

Täckskikten ha varierats vid raka och uppbockade
järn. Stålet var C 0,60 % (se tab. 1) och kallsträcktes
under försöket medelst inlägg av underläggsplåtar vid
böj trycklagren vid avlastning, varav sträckgränsen
blev intill 80 kg/mm2.

Bristning inträdde vid 1 900 till 5 800 kg/cm2.
Enligt statens nu gällande normer är tillåten påkänning
i 800 kg/cm2 i samtliga dessa balkar oberoen de avden
varierande utformningen. (Formellt borde härför
ank-ringslängden varit 31 ggr diametern och byglar
funnits, men detta hade ej ändrat resultatet.)
Säkerheten kan enligt dessa normer bliva nära 1, d. v. s.
brottgränsen kan tangeras vid ordinär last.

Är det rimligt att statens normer innebära dylika
risker? Vem skall betala, om brottrisken av
normernas principfel blir verklighet? Är det den som skrev
författningen? Om byggaren anklagas för dåligt
arbete, hur skall han då kunna frias inför ett ordinärt
forum, om det visas, att ritningar och beskrivningar
äro enligt normerna? Förmodligen kan man i varje
ordinärt betonghus borra ut någon betongcylinder,
som icke fyller normernas hållfasthetskrav, och
sedan har byggaren svårt att bli frikänd, i synnerhet
vid en skiljedom, mot vars utslag dessutom ingen
vädjan finnes.

Dessa principfel kunna undvikas genom att bocka
upp stångändan, som övre bilden å figur 2 visar, och
luta den i sidled enligt C å samma figur. Man får
då, som speciell försöksserie visat, förankringen som
vid A å kurva II. Den 3-faldiga säkerheten erhålles
vid denna anordning, även om stängernas mittpartier
ligga i balkhörnen. Uppbockningen kostar enl.
ackordslistan 3,5 öre/kg extra och ökar sålunda
summakostnaden för armeringen (70 öre/kg) med ca
5 % och för bärande konstruktionen i dess helhet
med ca i à 2 %. Bärkraften ökas därav med 70 %
(i plattor, jmfr II A med I A) till 150 % (i balkhörn
jmfr II A med I B. c/o 40 mm), varför åtgärden
alltid betalar sig. Är ett järn i balkytterkant vertikalt
uppbockat, kostar det praktiskt taget intet att luta
det inåt och vinna ca 50 % ökning i bärkraften. Är
samma järn rakt och har ändkrokar, vinnes 150 %
genom uppbockning och inåtlutning. Äro de inre
järnen redan förut uppbockade, t. ex. som
skjuv-järn, blir kostnadsökningen ej märkbar.

Kamjärn

Kamjärn (nedan kallade kam 12 vid d — 12 mm
o. s. v.) ha av förf. provats i några försöksserier med
kubhållfastheten, a — 250 kg/cm2. Kontrollprov
utfördes med g ^ £>100 kg/cm2. Figur 3 visar resultat
vid raka kam 12 och 16, då täckskikten varierats.
Kam 12 i plattor befunnos vara oberoende av
underliggande täckskikt. Felplacering med armeringen
synlig i betongytan visade sig således ofarlig vid kam 12
eller klenare. Förankringen i betongen höll, då järnet
flöt vid ca 6 700 kg/cm2. Förutsätter man (på säkra
sidan) att skärpåkänningen i armeringens mantelyta,
rø, vid utdragning var 40 kg/cm2 vid kam 12, liksom
den var vid kam 16, skulle 3-faldig säkerhet ge
tillåten påkänning 2 670 kg/cm2 i kam 12, om aø
250 kg/cm2 och rø <_ 13 kg/cm2 samt ay >_ 46 à

55 kg/mm2.

3* Byggmästaren 1949, 4 5 X

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free