- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
93

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Armeringsjärns förankring och kallsträckning, av Carl Forssell, professor emeritus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Normernas krav på täckskikt (1,5 • d) är onödigt
vid kam 12. Det räcker med vanligt värde = d.
Detta gäller även kam 16 i plattor, där 3-faldig
säkerhet gav 2 000 kg/cm2 (vid samma betingelser).
I betongytan synliga kam 16 sänkte denna säkerhet
till ca 2,5, vilket är godtagbart i så extremt fall.

I balkhöm sjönk förankringen avsevärt, som
framgår av figur 3 och gängse tillåtna påkänningar ge
därvid ej 3-faldig säkerhet vid kam 16.

Ovanstående siffror gälla vid — 250 kg/cm2.
Vid olika kubhållfastheter kunna nedanstående
till-låtna påkänningar i kg/cm2 anges vid plattor (med
täckskikt = d) under förutsättning att sträckgränsen
ger erforderlig säkerhet (1,7 à 2) i armeringen.
Kubhållfasthet kg/cm2:.. 200 225 250 275

Kam 12 mm Oi <...... 2100 2400 2650 —

» 12 » Tø <_..... 10 12 13 —

» 16 » Oi j< ..... i 600 i 800 2 000 2 100

» 16 » tø <_..... 10 12 13 14

En serie med rak armering i balkhöm med balkar
av samma typ som å fig. 3 hade täckskikt = d i
båda leder. Olika armeringstyper prövades. De gåvo
vid 0 25 anmärkningsvärt liten skillnad i ankring,
medan vid ø 12 kam järnen voro avgjort överlägsna.
I detalj behandlas dessa resultat i annat samband.
Här anföres endast (Tab. 3) värdena för kamjärn
varvid värdena reducerats att gälla vid a^ 250 at.

Tabell 3. Raka kamjärn, täckskikt = d i båda leder.
Stångens ankringslängd = s (vid — = konst.)
Påkänningarna (T^ och Tø i kg/cm2 vid brott:

s: d = 12 24 36 48
T‡ ai rø T<t>
kam 12 .. i 860 .39 2 980 31 4 730 33 4 57° 24
» 16 .. i 580 33 2 600 27 3 150 22 — —
» 25 .. i 100 23 i 920 20 — — —

Värdena för kam 12 och 16 stämma med
motsvarande värden å fig. 3. Anmärkningsvärda äro de låga
värdena för kam 25. Gällande normer tillåta (vid
balkupplag med byglar, se ovan) tø = 34 kg/cm2, då
täckskikt i sidled 2 • d och på undersidan 1,5 • d. En
fullt rimlig och svårkontrollerad felplacering med
båda dessa mått = d skulle sålunda i balkhörn ge
brottrisk vid kam 25 till 12. Detta torde knappast
vara godtagbart.

I »Byggnadsindustrien» (1947 sid. 367) har
civilingenjör E. Örbom publicerat resultat av Statens
Betongdelegerades undersökningar. Kamjärnen visa
därvid värden, som i vissa fall äro högre än tab.
3:s värden. Vid kam 10 samt vid pulsation (9 000 ggr)
av balkar med kam 22 stå emellertid resultaten i
god överensstämmelse med dessa. Som verkan av
pulsationer 9 000 ggr ordinärt nära överensstämmer
med av statisk last, bekräfta Betongdelegerades
resultat i huvudsak ovanstående undersökning.

Ankringsring

Med säkerheten = 2 à 1,7 i järnet relativt
sträckgränsen oy, (4 000 à 4 500 kg/cm2 tillåtet vid oy —

Fig. 4. Ankringsring med 3 st. kilar. Pilar visa kraftverkan vid
friktionskoefficient 0,15. T. h. ankringsring med höjd 1,5 • d.

= 8 000) och s = 3 för ankringen i betongen, skall
denna tåla 1,5 à 1,75 ggr ay (eller 12000 à 14000
kg/cm2 vid ay = 8 000). Ändkrok eller kammar giva
ej denna säkerhet ens vid nu brukligt kvalitetsstål.

Ankringsringen, fig. 4, kan givas den diameter,
D, som behövs för att med önskad säkerhet i en
betong förankra järn med varje tänkbar sträckgräns.
Försöken visa att D = 3 • d (vid d = 20 mm) ger
förankring till ca 12 000 kg/cm2 vid betong av
<7,-j = 250 kg/cm2, om ringen har viss placering
relativt betongytan (se nedan). Behålles proportionen
gy : (Tjjj, blir förankringens säkerhet tillnärmelsevis (se
nedan) densamma, så att St 52 (cry = 36 kg/mm2)
kan fullt utnyttjas som armering i grovbetong
(aj. = 100 kg/cm2).

Kilförband mellan rundjärn ocli ankringsring

Förbandet mellan rundjärn och ring kan utföras
på många sätt. Vid svetsbart eller stukbart stål kan
rundjärnet trädas genom ringen och kälsvetsas eller
ändstukas efter värmning. Detta blir emellertid dyrt
och utesluter många kvalitetsstål, som ej tåla
svetsning eller värmning, däribland kallsträckt stål, som
vid utglödgning förlorar sin höga sträckgräns.
Vidare vållar svetsning eller stukning ofta besvär,
särskilt på smärre byggen. Som nödfallsåtgärd kunna
emellertid dessa metoder brukas.

Vid kilförband enligt fig. 4 kan ringen släggas
fast på rundjärnet. Städet (5" • 5", med tvärskåra i
överytan för rundjärnet, vikt ca 80 kg) och släggan
(4 à 9 kg) äro billiga och kunna användas på minsta
bygge. Kiländarna läggas vid släggningen helst i
flukt med rundjärnsänden och drivas tillsammans
med denna i ringen.

Ett antal ringar [D — 60 mm, fig. 4) med
tillhörande kilar hejarsmiddes av Bofors. Fig. 5 visar
resultatet vid ringar av stål B 10 (cry = 33 kg/mm2
ey — 0,76 %, öp — 67 kg/mm2) och kilar av B 3
(St 37) resp. S 145 {ay = 60 och ap = 95), vid
slaggning tre slag med 9 kg slägga.

Nr »2», »5», »6» och »8», fig. 5, med kilar av S 145
provades av Statens Betongdelegerade (Se
»Byggnadsindustrien» 1947, sid. 367). 16 st ringar släggades
på vanlig byggnadsplats av godtyckligt uttagna

3* Byggmästaren 1949, 4 5 X

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free