Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Armeringsjärns förankring och kallsträckning, av Carl Forssell, professor emeritus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tabell 8 gäller oförändrad vid olika
kubhållfast-heter, om tillåtna järnpåkänningen ändras i
proportion till betongens ankringsförmåga, t. ex. enligt
tabell 6.
Sprickbildning och rostfara
Sprickor bli synliga vid järnpåkänningar om 800
ä i 200 kg/cm2 och därovan. Vid numera tillåtna
järnpåkänningar om 1 800 kg/cm2 äro, vid en fritt
upplagd balk, synliga sprickor spridda längs hela
balken ända in mot upplagen. Detta visas i detalj av
förf. i »Ändankare och skarv för armeringsjärn»,
Byggmästaren nr 6 år 1938. Där visas också hur
betong och armering samverka, då den senare har
ändankare.
Sprickbildningarna äro konstruktivt sett icke
farligare vid 4 000 än vid 1 800 kg/cm2.
Försöksseriernas »realitetsteori» omfattar sprickbildningen. Den
angivna säkerheten är då en realitet, icke en fiktion,
som den är enligt den klassiska, i normerna tillämpade
teorien. Hur fiktiva dessa klassiska teorier äro,
belyses rätt väl av balkserierna å fig. 2. Alla dessa
balkar skulle enligt dessa klassiska teorier ha samma
säkerhet, men den varierar från ca 1 till 3.
Rostfaran kan endast bedömas av erfarenhet eller
av rostningsförsök, som imitera verkligheten.
Sedvanliga skrivbordsfilosofier däröver äro utan värde.
Svavelhaltig lokrök vållade år 1916 i gruvdistriktet
i Schlesien avrostning av armeringen inne i sprickor
å en betongbro. Livlig försöksverksamhet och
omfattande undersökningar gav till resultat, att
rostskadan i Schlesien tillkommit under speciella
förhållanden, och att betongbyggnader voro intakta,
oberoende av sprickbildningarna, för så vitt betongen
var rätt utförd och hade vederbörliga täckskikt utanför
järnen samt sträckgränsen ef var överskriden. I dålig
betong råder däremot alltid rostfara, vare sig
påkänningen är hög eller låg.
Rostfaran reduceras vid vanliga bjälklag, takstolar
och landsvägsbroar ytterligare därav att som regel
högsta angivna last sällan inträffar och är kortvarig.
Förf. pulserade betongbalkar 100 ggr till 4 000 kg/cm2
(d = 20 mm, Oy — 80 kg/mm2, ankringsringar).
Sprickorna slöto sig vid avlastningarna, så att man
knappast kunde spåra dem på betongytan.
Hårsprickor av egna vikten kunna döljas genom
ytbehandling. De, som vållats av en tillfällig rörlig last,
försvinna med denna.
Rostskyddsfärg kan användas 0111 ankringsringar
begagnas, ty det släta järnets förankringsförmåga
spelar då föga roll. Sålunda kan man i tvivelaktiga
eller ömtåliga fall förebygga rosten, även vid dålig
betong.
Putssprickor på mellanväggar
Putssprickorna på mellanväggar orsakas av
betongens krypning under permanent last, vilket ger en
slutlig nedböjning ca 2 ggr den ursprungliga.
Kryp-ningen i järnet är försvinnande, varför låg
järnpå-känning ej minskar krypningen och hög ej ökar den.
Vid ett av statens nya sjukhus vållar den perma-
nenta lasten påkänning i armeringen 850, i tryckzonen
42 och i järnens mantelyta 2,7 kg/cm2 i 23 cm
kontinuerliga plattor, och dock äro putssprickorna så
besvärande, att de kräva komplett reparation. (Rör-
Fig. 9. Betongens spräckning av hålkanttrycket, a , i järnkrökar,
ej = järnpåkänningen. h:d > 20. Kubhållfasthet 250 kg/cm2.
Fig. 8. Rörelse, A. mellan järnände och omgivande betong vid
armering med ankringsringar. ej = beräknad påkänning i armeringen
(n= 15). Samtliga ankringsrirgar fastdragna på järnet. (Vid dettas
kallsträckning 5 %, om ay = 80 kg/mm2).
3* Byggmästaren 1949, 4 105 X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
