- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
129

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 - Arkitekten och auktoriteten, av Stig Ålund, fil. kand.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARKITEKTEN OCH AUKTORITETEN

Polemik mot vissa tendenser i 40-talets arkitekturdebatt

Av fil. kand. Stig Ålund

». .. det minsta man kan begära av en arkitekt är
att han objektivt apolloniskt skall kunna bedöma en
skapelses värde — kan jag inte detta så är jag
förblindad», säger arkitekt Léonie Geisendorf i
Byggmästaren i, 1946. I det följande ska vi se i hur hög
grad arkitekterna tycks vara utsatta för detta ögonfel,
inte någon motsvarar kravet. Och det är nu inte
arkitekterna skuld till. Det lösa påståendet lider
nämligen svårt av att stå i det mest subjektivt dionysiska
sammanhang man kan tänka. Men inte bara
sammanhanget tar dëd på »innehållet» i satsen. Även den
kalla verkligheten gör det, ty om arkitekten
»objektivt apolloniskt» skulle kunna bedöma en »skapelses»
värde, skulle ju all diskussion upphöra, alla
byggnadsverk helt enkelt föras upp på en debet- eller
kreditsida, och alla inlägg av L. Geisendorf och
andra vara överflödiga.

Det är också klent med satsens inneboende logik.
Objektiva värdeomdömen hör väl närmast hemma
i metafysikens skräpkammare. Det är förmenta
sådana, som för till självtillräcklighet, intolerans,
auktoritetstro. Det är med dem man slår blå dunster
i ögonen på folk, när man talar om den moderna
konstens förfall, ungdomens dåliga moral m. m. Annat
var det när jag var ung! (värderingarna, ideologien,
var desamma, menar man, allt annat har ändrats).
Så tar man också auktoriteterna till hjälp.

Ett vanligt sätt att begagna dessa är att man
låter deras namn friska upp egna mer eller mindre
torra tankegångar och formuleringar. Samtidigt som
man alltså väntar att läsaren eller åhöraren okritiskt
ska acceptera vad man har att andraga, talar man
om hur bevandrad man är bland olympierna: »Som
Wundt visat»; »Den förste som påpekade detta var
Aristoteles» etc. Genom detta sätter man också sig
själv på piedestal — man placerar Wundt och
Aristoteles på sina rätta platser. Ofta frammanas de helt
enkelt retoriskt, till ingen nytta.

Alla människor, nåja nästan alla, böjer sig för
auktoriteter, vi är uppfostrade till det i folkskolan,
realskolan, gymnasiet och t. o. in. på högskolorna;
kanske har man skaffat sig abstrakta idéer, som ger
imperativ. Det är dock klart, att många gånger,
kanske t. o. m. de flesta, citaten och resultaten begagnats
på ett vettigt sätt, vilket ju är nödvändigt om vi
ska kunna behärska vårt alltmera svällande
kunskapsstoff och leta oss fram i virrvarret.

På samma sida som Léonie Geisendorf gjorde
logiska krumsprång citerade professor Hedqvist i ett
inlägg Fredrik den store: att var och en bör få
bli »salig på sin fason», som ju innebär raka
motsatsen till allt efterapande av de stora »föregångarna».
Alla vädrar vi morgonluft, när någon manar oss att
inte sätta tro till auktoriteterna. Det gjorde också
upplysningskungen, när Voltaire eggade honom att
revoltera. Till slut »sjönk» han som bekant så lågt

DK 72.01

som till en despot, en auktoritär härskare. Många av
våra s. k. auktoriteter har genomgått ungefär
liknande utveckling (Écrasez 1’infåme!), kanske med
den skillnaden, att de ofta först efter sin död blivit
despoter. Varningar för auktoritetstro är alltså ofta
av nöden, men cle måste också riktas åt andra hållet,
ty det är lika illa om man låter alkoholister supa
ihjäl sig bara för att de ska bli lyckliga på sitt
eget sätt — i synnerhet om de blir till en fara för
omgivningen.

*



Dessa reflexioner är gjorda i anknytning till
Lennart Holms artikel »Ideologi och form» i
Byggmästaren nr 15 1948, som här ska granskas, och en i
samband därmed företagen snabbinventering av
idédebatten sådan den manifesterat sig i samma tidskrift under
40-talet. Ur denna ska här först några
huvudtendenser belysas och granskas sub specie auktoriteten:
arkitekten och hans imperativ.

Två ytterlighetstyper finns — representerade av
å den ena sidan ark. Sune Lindström, som vill böja
sig för en folkvilja i sitt arkitekturskapande, å den
andra sidan ark. Örjan Lüning, vars esteticerande
isolationism nyligen hade uppvisning i dessa spalter.
På ett värdigare sätt står Hakon Ahlberg i det stora
hela på den senares ståndpunkt.

Trots vissa uttalanden, se Byggmästaren 1943, 14
och 1944, 25, som visar ett klart verklighetssinne,
finns i framförallt »Ett kvartssekel svensk
arkitektur», Byggmästaren 1944, 3, kategoriska uttalanden,
som förtar intrycket av detta. Hakon Ahlberg har en
berättigad ledarställning i sin kår i dag, framförallt
genom sin lysande förmåga att samla och
entusiasmera. Därför har han också blivit något av en mentor,
som vi måste vara beredda att vaket avlyssna. I
nyssnämnda föredrag lyder slutorden: »Arkitektur är en
hög och allvarlig uppgift.» Så dyrt skattar han sitt
kall, och han har också ständigt mässat till dess ära.
Det är verklig trosglöd i hans tillbedjan av
Arkitekturen. Därifrån utgår en viss auktoritativ glans.

För honom blir också arkitekturen den främsta
konstarten, ja den ledande kulturyttringen:
»Arkitektur är det materialiserade uttrycket för ett folks
och ett tidevarvs kultur» (Ibid.). Efter den ska vi
döma om ett folk har rätt att styra sig självt. Han
säger: »Frågar man nu, när det andra världskriget
en gång skall sluta, efter de mindre nationernas
berättigande, så kan vi som svar peka på deras
arkitektur. Är arkitekturen — som vi antagit — en
mätare av kulturen, så har också nationer sådana som
Schweiz, Holland och de nordiska länderna visat, att
de framgångsrikt kan tävla i kultur (!) med
stormakterna.» Kanske det var därför som de
nordamerikanska indianerna utrotades eller Mussolini anföll
Abessinien? Eller kan det ha varit så, att arkitek-

Byggmästaren 1949, 6 137

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free