Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 - Arkitekten och auktoriteten, av Stig Ålund, fil. kand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARKITEKTEN OCH AUKTORITETEN
Polemik mot vissa tendenser i 40-talets arkitekturdebatt
Av fil. kand. Stig Ålund
». .. det minsta man kan begära av en arkitekt är
att han objektivt apolloniskt skall kunna bedöma en
skapelses värde — kan jag inte detta så är jag
förblindad», säger arkitekt Léonie Geisendorf i
Byggmästaren i, 1946. I det följande ska vi se i hur hög
grad arkitekterna tycks vara utsatta för detta ögonfel,
inte någon motsvarar kravet. Och det är nu inte
arkitekterna skuld till. Det lösa påståendet lider
nämligen svårt av att stå i det mest subjektivt dionysiska
sammanhang man kan tänka. Men inte bara
sammanhanget tar dëd på »innehållet» i satsen. Även den
kalla verkligheten gör det, ty om arkitekten
»objektivt apolloniskt» skulle kunna bedöma en »skapelses»
värde, skulle ju all diskussion upphöra, alla
byggnadsverk helt enkelt föras upp på en debet- eller
kreditsida, och alla inlägg av L. Geisendorf och
andra vara överflödiga.
Det är också klent med satsens inneboende logik.
Objektiva värdeomdömen hör väl närmast hemma
i metafysikens skräpkammare. Det är förmenta
sådana, som för till självtillräcklighet, intolerans,
auktoritetstro. Det är med dem man slår blå dunster
i ögonen på folk, när man talar om den moderna
konstens förfall, ungdomens dåliga moral m. m. Annat
var det när jag var ung! (värderingarna, ideologien,
var desamma, menar man, allt annat har ändrats).
Så tar man också auktoriteterna till hjälp.
Ett vanligt sätt att begagna dessa är att man
låter deras namn friska upp egna mer eller mindre
torra tankegångar och formuleringar. Samtidigt som
man alltså väntar att läsaren eller åhöraren okritiskt
ska acceptera vad man har att andraga, talar man
om hur bevandrad man är bland olympierna: »Som
Wundt visat»; »Den förste som påpekade detta var
Aristoteles» etc. Genom detta sätter man också sig
själv på piedestal — man placerar Wundt och
Aristoteles på sina rätta platser. Ofta frammanas de helt
enkelt retoriskt, till ingen nytta.
Alla människor, nåja nästan alla, böjer sig för
auktoriteter, vi är uppfostrade till det i folkskolan,
realskolan, gymnasiet och t. o. in. på högskolorna;
kanske har man skaffat sig abstrakta idéer, som ger
imperativ. Det är dock klart, att många gånger,
kanske t. o. m. de flesta, citaten och resultaten begagnats
på ett vettigt sätt, vilket ju är nödvändigt om vi
ska kunna behärska vårt alltmera svällande
kunskapsstoff och leta oss fram i virrvarret.
På samma sida som Léonie Geisendorf gjorde
logiska krumsprång citerade professor Hedqvist i ett
inlägg Fredrik den store: att var och en bör få
bli »salig på sin fason», som ju innebär raka
motsatsen till allt efterapande av de stora »föregångarna».
Alla vädrar vi morgonluft, när någon manar oss att
inte sätta tro till auktoriteterna. Det gjorde också
upplysningskungen, när Voltaire eggade honom att
revoltera. Till slut »sjönk» han som bekant så lågt
DK 72.01
som till en despot, en auktoritär härskare. Många av
våra s. k. auktoriteter har genomgått ungefär
liknande utveckling (Écrasez 1’infåme!), kanske med
den skillnaden, att de ofta först efter sin död blivit
despoter. Varningar för auktoritetstro är alltså ofta
av nöden, men cle måste också riktas åt andra hållet,
ty det är lika illa om man låter alkoholister supa
ihjäl sig bara för att de ska bli lyckliga på sitt
eget sätt — i synnerhet om de blir till en fara för
omgivningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
