- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
130

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 - Arkitekten och auktoriteten, av Stig Ålund, fil. kand.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

terna i Österrike, Tjeckoslovakien och andra länder
inte förmått materialisera sina länders kultur? Måtte
inte vilka klåpare som helst ge sig på arkitektyrket!

Betänkligt är det också när ark. Ahlberg säger:
»Det vore mycket oriktigt av oss arkitekter, om vi
skulle göra oss blinda för vad tiden kräver av
omsorg, ansvarskänsla och sparsamhet i förvaltandet av
de medel, som anförtros oss av det allmänna och av
enskilda. Det vore mycket orätt av oss att för nöjet
att fira konstnärliga orgier ge avkall på en enda tum
av den sociala uppgift som man anförtrott oss. Men
det vore lika orätt, om vi sveke den uppgift i
kulturens tjänst, som vi satts att vårda.» Här sättes det
»konstnärliga», kulturen, i motsats till det »sociala»,
djupast sett alltså i motsats till människan själv,
vilket leder till estetisk narcissism.

Lünings navelskådande har Holm med rätta
angripit. Kärnpunkten är för honom, som inte på
samma högtidliga sätt som Hakon Ahlberg tycks ha
Arkitekturen till sin gud, utan Ritaren, det
individuella formskapandet. Han dekreterar: »Alla former
är ju till viss grad tids- och karaktärsbundna. Med
detta formförråd till sitt förfogande kan varje
individuell konstnär utveckla sin förmåga att uttrycka
sig arkitektoniskt.» (Byggmästaren 1948, 8.) Och
längre fram: »Arkitekten bör kunna använda gamla
eller nya, egna eller andras arkitekturelement men
de får aldrig användas som tom dekoration. De måste
ge uttryck för en känsla och upplevelse.» De sista
två förbehållen verkar föga övertygande, och av vissa
»tidens tecken» att döma frågar man sig: vill de
unga arkitekterna bjuda oss på kostymbal? Det är
den enda verkligt intressanta frågan inför Lünings
teser. Hans lockande förebild måste vara en Milles,
sensationsmakaren med till stor del lånade former,
som också är innehållslösa, tom dekoration. Dennes
arkitektoniska ideal var betecknande nog under
30-talet kaisertidens Berlin och senast nu under 40-talet
Napoleon III :s Paris.

*



Stor skillnad rår, som framgått, mellan de två
exemplen på arkitekter som ser det estetiska såsom
något autonomt. Det gör det också i motsatta lägret,
ehuru här endast ett exempel kommer att andragas,
Sune Lindström. Några fler har egentligen inte
yttrat sig, utom i anslutning till Mumfords
»Stadskultur», som ju kom på svenska 1942, och detta vore ett
ämne för särskilda kommentarer.

Sune Lindström säger sig som sagt vilja uppta
gemene mans konstuppfattning som sin norm.

Slutsatsen i hans andra artikel om formen blev helt
vackert: »Det vore därför lyckligt, om de
(arkitekterna) under utbildningen och i sin verksamhet sökte
kontakter till livet utanför yrkeskretsen, till
folkrörelserna, och sökte identifiera sina strävanden med
deras» (Byggmästaren 1945, 20). Han anser också
här, visserligen modifierat, att arkitekten ska böja
sig och göra andra glada. Han ropar som Hedqvist
med Fredrik den store: låt var och en bli salig på
sin fason! Arkitekten blir det genom att de andra
blivit det, därför att han gått dem till handa. Men
innerst inne har Sune Lindström inte böjt sig. Han

Byggmästaren 1949, 6 138

visar på två bilder från ett engelskt koldistrikt. Den
ena är slum och ful, den andra livet, framtiden och
vacker — tycker folket som bor där — säger ark.
Lindström. »Jag förstår det helt, men ändå är den
gamla gatan vackrare för mitt öga med sin fasta
arkitektoniska hållning och spänningen i stadsbilden
mellan de enhetliga byggnadslängorna och den svagt
böjda gatan!» ’

Här ska inte tas upp den gamla historien om de
förslummade, som hellre ville bo kvar i sina ruckel
än flytta till moderna hus utan bara frågas: Hur
kan ark. Lindström veta det ? Kan inte invånarna
ha ungefär samma värdering som han själv? Jo;
tydligen har han ej hört någon yttra sig ungefär så här:
»Nog är här vackert, men jag vill hellre ha moderna
bekvämligheter och mindre skönhet» — ett mycket
vanligt resonemang. Först pådyvlar alltså författaren
»folket» åsikter, som de kanske inte hyser, och sedan
kliver han upp på en talarstol och gör ett
auktoritativt uttalande: »När de tycka om den nya gatan,
äro de inte bara i sin fulla rätt. Deras reaktion är
sund.» Sune Lindström vill nog innerst inne, att
folk ska bli saliga på hans fason och inte på Poul
Henningsens, eller någon annans. Och hur kan ark.
Lindström ha någon annan attityd, då han uttalar:
»Aldrig kan yrkesmannens värdering av den
arkitektoniska formen bli samma som andra människors.»
(Byggmästaren 1945, 10.) Vice versa kan
naturligtvis inte heller han veta något om de andras
värderingar. Då måste man upphöja sig och dekretera —
om man inte vill bli slav!

Sune Lindström faller alltså på eget grepp, när
han uteslutande talar som fackman, fast tror sig tala
för och som folket: »Men inte nog med det, lutad
mot svalgångens barriär kan du (i exemplifierade
ryska egna hem) låta handen följa ornamenten i trät,
känna materialet, dess styrka och foglighet och
skickligheten hos den som bearbetar det.» En bagare eller
sömmerska skulle kanske förstå detta språk om det
gällde deg eller tyg — någon möjlighet att följa med
i det subtila resonemanget om formen och materialet
har möjligen en snickare — om han är intellektuellt
lagd. Ska fackmannen och lekmannen närma sig
varandra, ska den senare erhålla bättre upplysning —
fackmannen inte ge avkall på sitt sanningskrav, men
väl på sin attityd av auktoritet. Det behövs heller
ingen större skicklighet för att visa ohållbarheten i
förf:s gränsdragningar mellan »teknisk» och
»romantisk» skönhet, emedan båda är en del i
skönhetsupplevelsen som sådan.

För diktarnas del har Ivar Lo-Johansson, som ju
härstammar ur arbetarklassen och bör kunna föra
dess talan, i »Tankar vid en lantarbetarkongress»
klargjort de radikala intellektuellas, alltså även många
arkitekters, dilemma. Man har omfattat
arbetarrörelsen i teorien. — parollerna har blivit
verklighetsfrämmande, ja, man har t. o. m. missuppfattat
radikalismen, säger han.

Lo-Johansson anser, att vid en strejk kommer
arbetarnas konservatism och individualism fram.
Handlingen är då lika litet känd som något kollektivt som
ett demonstrationståg, menar han, vilket är »svårt för
en utomstående att förstå» och som de akademiska
radikala diktarna ej heller förstått.

/

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free