Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6
- Arkitekten och auktoriteten, av Stig Ålund, fil. kand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är från samma håll man kräver att
författarna ska sluta att skriva om blåsippor och istället
gå upp i talarstolarna och hålla förstamajtal till
arbetarrörelsens framtid. Det är ett av de olika försök
som gjorts att ge dikten ett nyttoinnehåll som den
känt med sig själv att den inte ägt. När en författare
tillräckligt länge erfarit att hans diktning inte
förmått påverka nån enda mänska, brukar han söka
rädda sin själ med tal om diktens egetvärde och
diktens exklusivitet.» (Cit. eft. BLM 8. 1946.) Där
har också Sune Lindström hamnat, när han säger,
att yrkesmannens upplevelse av arkitekturen kan han
»bara dela med några få lyckliga och invigda».
*
Hur finna en framkomlig väg, en möjlighet?
Lennart Holm önskar (om man så vill) nå målet
genom att meningsbrytningar får skapa ett ideologiskt
underlag hos 40-talisterna, som han med rätt eller
orätt finner dem sakna — i motsats till 30-talisterna.
Trots att slutsatserna i det stora hela tycks vara de
»rätta», slår det en snart att premisserna nästan
genomgående är felaktiga. Nyckelpunkten, att ideologi
skulle föda form, blir — ehuru riktig — i Holms
resonemang och i det sammanhang den är ställd
diskutabel.
Holm vill påvisa ett »avslappnat
samhällsideolo-giskt intresse» genom att peka på Ahlgrens och
Tingstens »kovändningar», men anser, att dessa inte var
så vördnadsbjudande som Geijers avfall — en
banalitet eftersom den senare, oavsett den historiska
situationen, ju gav sig ut i en tämligen bräcklig farkost, till
dem som ville en omdaning, under det att Ahlgren och
Tingsten lugnt kan trampa lyxångardäck; och sådana
exempel brukar ju knappast kallas uppfordrande. För
övrigt — vad vet Holm om deras motiv ? Kanske det
var ett samhällsideologiskt intresse som gjorde att
herrarna bytte båt? De säger åtminstone så själva —
och att bevisa motsatsen är väl svårt.
När det gäller litteraturen kommer Holm med
samma skenbevis. Alla vet, att Eyvind Johnson
(sta-tarlitteratören?!) hela sitt liv varit en
individualistisk intellektuell; Fridegård har tolkat individens
(Lars Hårds, Johan Mörks) kamp mot byråkratisk
diktatur och Lo-Johansson individens förhållande till
och utbrytande ur kollektivet; den första bok av
honom som är tänkt som kollektivistisk roman, utan
egentlig huvudperson, är Traktorn, 1943 !, samma år
som Ahlin analyserade folkhögskolefrälsningens
individuella resultat.
Och på 40-talet dyker det upp författare, säger
Holm själv, som kritiserar fackföreningen »som
porten till opportun självhävdelse» — alltså »extrem
individualism», som är deras »modefilosofism»!
Uppochnervända vär(l)den! Amplituderna är i själva
verket av exemplen att döma lika med noll.
Arkitekturen på 30- och 40-talen belyses på samma
lättvindiga sätt.
Efter denna överblick, som ska visa på skillnaden
mellan 30- och 40-tal, men mest påminner om
murbräckor mot öppna dörrar, slår han i några teser
(värdeomdömen som »medeltidshysteri», truismer som
att grupper ej bildas av hur sinnrika stadsplaner som
helst) fast, att arkitekturens politisering är oundvik-
lig. Använder vi en av prof. Ahrbom formulerad
definition : »Arkitekturens väsentliga uppgift är och har
alltid varit rumsgestaltning, avgränsning och
utformning av rum för mänskligt liv», så är detta kort och
gott bevisat, eftersom när det gäller mänskligt liv
i detta sammanhang värderingar av politisk art är
ofrånkomliga.
I det andra avsnittet är det karakteristiska
glidningarna i tankegångarna och »hisnande
rationaliseringar», vilket Holm med viss rätt beskyller Jorn för.
Många gånger faller han »på eget grepp» — desto
svårare är det att förstå ark. Reinius ilska, man
brukar inte bli förgrymmad på en motståndare, som har
sådan benägenhet att göra mål i egen bur.
För att vi ska fatta hans tankegångar, har han gjort
två begreppsbestämningar:
»Utvecklingen i detta system (det klassicistiska) är
dialektisk: genom kvantitativa omproportioneringar
av element sker kvalitetsändringar.»
»Utvecklingen (i det romantiska systemet) är
evo-lutionistisk: nybildningar sker genom kontinuerliga
kvalitetsändringar hos delarna för anpassning till nya
krav.»
Vi ska helt avstå från att fråga efter konkreta
exempel till dessa två distinktioner och bara ställa
dem mot varandra som sådana. Man frågar sig:
Varför sker de kvantitativa omproportioneringarna? Det
beror naturligtvis i lika hög grad som i det andra
fallet på nya krav som rests — de må vara abstrakta
(estetiska t. ex.) eller konkreta (större utrymme), i
båda fallen ligger givetvis ett värderingssystem till
grund för valet av den eller den förändringen — »god»
eller »dålig» — ett omdöme om egenskap, kvalitet, ty
man väljer inte något för att det är stort eller litet,
utan därför att det stora eller lilla passar ett intresse
i vidaste mening — det må vara mitt eget eller någon
annans. I grund och botten utsäger alltså de båda
definitionerna samma sak.
»Vår respekt för det personliga värdet ger nyans
åt begreppet funktionalism, som hänvisar till den
romantiska formbildningsprincipen.» (I den meningen
har Holm inskjutit en parentes som fördunklar och
förvirrar, ty titelseder och politiska formuleringar av
samma slag som i dag har funnits under långa tider,
och är därför inget utpräglat karakteristikum för
funktionalismen. Det är dåligt med nyansskärpan i
den spegel som författaren håller upp!) »Våra
omdömen om ’falsk’ och ’äkta’ form bottnar alltså (!)
i ett teoretiskt värderingssystem, som utvecklats under
denna princip.» Härtill är bara att säga, att alla
sådana omdömen görs efter värderingsprinciper, för
att »bevisa» det, behöver man inte släpa med sig en
massa rekvisita. Vi famlar i luften efter det
romantiska, som författaren tydligen också ville spika fast.
Definitionerna är hela tiden inte bara indifferenta
utan också irrelevanta för fallen. Holm tycks tro, att
han tolkar utvecklingen »vetenskapligt»; här har vi
de apolloniskt-objektiva (»teoretiska»)
värdeomdömena igen !
Efter ett angrepp på Jorn och Lüning kommer
Holm in på konklusionerna:
»Så länge våra filosofiska grunder inte leder oss
till åsikter om ett universellt självmord som den lyck-
Byggmästaren 1949. 6 I 3 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:45:42 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/byggmast/1949/0139.html
