- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
155

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7 - Diskussion om småhusbyggandet - Förste brandingenjör Ingvar Strömdahl - Civilingenjör E. B. Björkman - Direktör Robert Mossberg - Diplomingenjör Nils Alenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Förste brandingenjör Ingvar Strömdahl

En mycket viktig detalj när det gäller småhusens
brandsäkerhet är den inre tak- och väggbeklädnaden.
Träfiberplattorna är bland byggnadsmaterialen brandmännens
fiende nummer ett. Det kanske låter egendomligt och
många tycker nog att påståendet måste vara överdrivet.
Försöker man tända en sådan vägg med en tändsticka
kan det visa sig besvärligt nog och det kan t. o. m. vara
svårt om man sätter en blåslampa emot den. Det är
emellertid i regel inte så det går till när det uppstår
eldsvåda.

Det kanske börjar med ett glömt strykjärn,
kortslutning eller en cigarrettstump som ramlat på sidan om
askkoppen. Det kan ta ganska lång tid — kanske en kvarts
eller en halv timme — innan den lilla branden hunnit
utveckla sig.

Allteftersom branden tar fart stegras temperaturen i
rummet, särskilt uppe vid taket, och kommer så
småningom upp i trakten av 300° C. Vid den temperaturen
tänds träfiberplattorna i rummet och antändningen sker
fullkomligt explosivt. I det ögonblicket eller något senare
bryts fördämningarna mot det brinnande rummet och de
heta brandgaserna, som ha en temperatur av 300 à 700° C,
väller ut i övriga delar av byggnaden. Man kan räkna
med, att från detta ögonblick till dess hela byggnaden —
vi förutsätter att det gäller en villa — är övertänd och
lågorna står som blåslampor genom alla fönster, det tar
2M à 3 minuter. Det är kanske först när branden i
»primärrummet» nått det explosionsartade skedet, som
grannar och förbipasserande upptäcker att elden är lös och
alarmerar brandkåren. Sedan tar det ju någon tid för
brandkåren att komma till platsen, i bästa fall 3, 4 à 5
minuter. Och det kan vara för sent, när det gäller en
villa med invändig beklädnad av träfiberplattor.

Under brandens första skede utvecklas ofta stora
mängder koloxid. Koloxiden är något lättare än luften och
tränger uppåt. Är det i en tvåplansvillas källar- eller
bottenplan, som branden utbrutit, nås de sovande i övre
våningsplanet snart av den giftiga koloxiden. De kanske
vaknar av eldens knastrande, men de är ofta så
omtöcknade av koloxiden att de inte kan handla; det blir lätt
en katastrof. Det händer alltför ofta numera att
människor omkommer genom brand, främst i villor, och det
beror i regel på att brandkåren har så kort tid på sig,
att man inte hinner rädda människorna.

Civilingenjör E. B. Björkman1

Brandingenjör Strömdahls inlägg berör en centralpunkt
i småhusproblemet: den nuvarande konstruktionstypens
brandfarlighet, i all synnerhet när träfiberskivor kommit
till användning som isoleringsmaterial.

Det är av intresse i detta sammanhang att konstatera
att i USA och Canada, där dock träfiberplatteindustrien
hade sitt upphov och nådde sin tekniska utveckling redan
innan den första fabriken för tillverkning av materialet
uppfördes i Sverige, produktionen av träfiberplattor per
capita av befolkningen endast är en bråkdel av den svenska
trots den höga isoleringsstandarden i dessa länder.
Anledningen härtill är att man övergått till ett brandsäkert
och ur isoleringssynpunkt effektivare material, nämligen
mineralullen.

Det är att hoppas att obrännbara mineralullsprodukter
som lämpar sig som ersättning för de brandfarliga trä-

1 Insänt diskussionsinlägg.

fiberplattorna så småningom kommer att bli tillgängliga
i Sverige. Förberedelser för dylik tillverkning pågår, i det
att Fagersta Bruks AB och AB Mälardalens Tegelbruk
bildat ett konsortium för detta ändamål, som nu efter
långvariga förundersökningar skall igångsätta
försökstillverkning.

Direktör Robert Mossberg

Bland alla de tekniska och ekonomiska redogörelser för
olika hustyper, som här lämnats, har jag saknat en
speciell synpunkt, som jag skulle vilja fästa
uppmärksamheten på. Det är nog bra om man prövar olika system
ur teknisk synpunkt, att de är värmeisolerande, lätta att
uppföra, materialbesparande och prisbilliga. Men man
saknar en jämförande utredning om de olika typernas
värdebeständighet, kommande reparationsbehov m. m., d. v. s.
deras kreditvärdighet på lång sikt. Jag ber att få erinra
om att situationen efter förra världskriget i viss mån var
likartad med i dag. Även då kom det fram en hel del
nya material- och kostnadsbesparande hustyper, särskilt
avsedda för egnahemsbyggandet. De ansågs ur den tidens
synpunkt vara både prisbilliga och tekniskt någorlunda
fullgoda. De reklamerades, och byggandet sattes i gång.
Men när de blivande egnahemsägarna skulle konsolidera
sin fastighetskredit, ställde sig kreditinstituten i många
fall tveksamma. Det blev för dessa nya hustyper antingen
obundna lån till högre räntor eller också krävdes rätt
kraftiga amorteringar. De härigenom ökade årliga
lånekostnaderna åt i många fall upp prisbilligheten vid
uppförandet, oftast till och med mer.

Jag vill här som exempel endast nämna de då så
vanliga fyllnadshusen, i princip likartade med många av de
i dag framförda lösningarna, även om jag gärna erkänner,
att de icke stod på samma höga tekniska nivå som de
moderna typerna, vilka kunnat tillgodogöra sig ett
kvartssekels allmänna tekniska utveckling. Det fanns
kreditinstitut, som ställde sig helt avvisande till tanken att våga
sig på långtidskredit på moderniteterna. På tekniskt håll
var man emellertid så intresserad, att statsmedel ställdes
till Ingeniörsvetenskapsakademiens förfogande för rätt så
omfattande utredningar, icke minst beträffande
fyllnadshusen med spikade enkla stommar.

Erfarenheterna under de år som gått, ha visat, att
kreditinstitutens tvekan i många fall var fullt berättigad. Jag
framförde dessa synpunkter för ett par år sedan till en
av de herrar, som sysslar med den nu så intensiva, ehuru
tyvärr alltför splittrade, byggnadsforskningen, men det
väckte tyvärr rätt ringa intresse och avvisades helt enkelt
med att man inför de tekniska utredningarna knappast
hade tid att nu befatta sig med dessa problem, jag vill
dock starkt framhålla, att värdebeständigheten samt de
kommande reparationsbehoven och
reparationsmöjligheterna, vilket sammanfattningsvis konstituerar
kreditvärdigheten, måste tillmätas en fullt likaberättigad plats med
de tekniska problemen och nyproduktionskostnaderna vid
utredningarna. Först då kan man få en fullt klar
jäm-förelsegrund mellan de olika uppfinnarnas och
konstruktörernas system.

Diplomingenjör Nils Alenius

I de ekonomiska jämförelser som gjorts mellan stenhus
och trähus har jag sett att det lösvirkesbyggda plankhuset
stått som måttstock vid jämförelsen, men då plankhuset
mer eller mindre tycks ha avskrivits haltar väl jämförel-

Byggmästaren 1949, 7 ^55

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free