Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 - Tävling om Musikaliska akademien, av Sven Ivar Lind, professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med accent samt en biblioteks- och museibyggnad,
kanske inte så arkitektoniskt klar som den beskrives
i prisnämndens yttrande men starkt understruken. Den
ovala byggnaden och särskilt det accentuerade ledet
har dessutom en i viss mån originell turnering, som
dock inte kan sägas vara ett adekvat uttryck för
innehållet — och även den överdrivna accentueringen är
ägnad att bortskymma detta. Anläggningen får
emellertid en viss slagkraft, som på prisnämnden gjort ett
monumentalt intryck.
I »Palestrina-Palestra» finner jag ett genomgående,
mångfaldigt varierat tema, palestran, clen fyrkantiga
skolgården, både praktiskt och psykologiskt (och om
man så vill historiskt) motiverat; en bestämd och klar
frasering, understruken t. ex. av nivåskillnaden
mellan skolans olika delar, ger de stora linjerna i
rytmen; inom dess huvudled en fast metrik och (för att
fortsätta att låna uttryck från ljudläran) en rik
pro-sodi, som bäres av en lågmält intensiv rums- och
formkänsla, ett spel av rumsvolymer av olika art och
valör, gårdar, korridorer, mindre rum och större salar,
som ställas i fast relation till varandra; en fördelad
och nyanserad betoning. Detta behärskade men
spänningsfyllda formspråk rör sig med rena
arkitekturmotiv av elementär enkelhet och når både starka och
subtila uttryck utan att tillgripa pressade och sökta
formuleringar. För att uppfatta vilka kontraster och
vilken spänning som denna rofyllda komposition
rymmer, förflyttar jag mig i inbillningen från exteriören
genom entréhallen till mittgården (och under vägen
observerar jag stödens metamorfos från mur skivor
till smäckra kolonetter), uppfattar orgelsalen som
exteriör från mittgårdens omgång och stiger in i dess
volym. Då erfar jag något av det, som jag finner i
Gruts Stadion eller Östbergs Stadshus.
Här kan man invända att orgelsalen saknar
ljudsluss och kanhända att de små gårdarna, trots den
ringa höjden, inte är riktigt lämpade för vårt klimat.
Detta är en sak; att inte se några arkitektoniska
förtjänster hos förslaget är en annan. Jag tilltror mig
inte att ha intolkat något i kompositionen som
författaren inte har inlagt i den. Min slutsats blir alltså,
att de egenskaper som jag finner i förslaget
»Palestrina-Palestra», framför allt cless formella disciplin
och dess inåtvändhet, inte är gångbara värden. Det
är förklarligt, att den som tycker sig se något, där
»Nyckelharpa». Första pris, 12 ooo kr.
Arkitekt sär Erik Ragndal, Göteborg.
Medarbetare ingenjör Gunnar Engberg och arkitekt
Hans Jensen.
Prisnämnden:
Förslaget visar en arkitektoniskt klar och
vacker gruppering med en stor, oval
dubbel-korridorbyggnad i en våning med lektionsrum
och överspelningsrum närmast Lidingövägen, en
mittbyggnad med orgelsal och entré, bildande en
arkitektonisk accent och förlagd mot
Valhallavägen i Brahegatans fond, samt en
biblioteks-och museibyggnad öster därom. Anläggningen
är såväl ur plansynpunkt som med hänsyn till
den yttre arkitekturen förtjänstfullt studerad och
gör, trots de låga byggnadshöjderna, ett
monumentalt intryck. Bebyggelsens stora utbredning
har dock medfört att tomtens naturliga
topografi spolierats — vilket även medfört ökade
kostnader för planering — och den ovala
byggnaden tvingas ut i gränsen till Lidingövägen.
Tillbyggnadsmöjligheterna för själva
högskolebyggnaden äro ytterst begränsade.
Orgel-salen är intressant och vackert utformad; den
visade möjligheten att nå podiet från
instrumentförråd och artistloger är emellertid
knappast tillfredsställande, och läktarens placering
lämnar icke tillräcklig fri parkettyta framför
podiet. Ljudisoleringen mellan de tre större
salarna är icke tillfredsställande.
andra ingenting ser, känner sig lätt orolig. Ännu mer
oroande hade det kanske varit, om prisnämnden, som
är eliten av våra domare, hade motiverat sin
värdering.
Till sist endast några strödda anteckningar till
ytterligare ett par belönade och obelönade förslag.
Motto »Lugna Gatan» har vissa drag och
förtjänster gemensamma med »Palestrina-Palestra», men en
mera modern västerländsk anda. Det är en
välorganiserad, omsorgsfullt studerad lösning med stora, klara
linjer och delvis ståtlig rörelseregi, som dock brister
i entréns utbildning. Här har prisnämnden accepterat
gårdsmotivet.
Motto »ÖIÅ» hör till dem som mest målmedvetet
sökt skapa en miljö för musikstudier. Det har en
frihetstendens, som väcker sympati, men som tycks ha
blivit för stark för dess författare. Det är en
ärke-romantisk arkitektur, där dramatiken tar överhand
över musiken, en miljö kanske för operaadepter, men
som jag tror i längden skulle bli tröttande.
Förslaget motto »Quasi una fantasia» har försökt
ett stort upprullningsgrepp på stadsplanen genom att
gruppera om radiohusets byggnadsvolymer, visserligen
utan att redovisa möjligheterna. Prisnämnden
förbigår emellertid dess huvudtanke med tystnad,
förmodligen emedan clen anses ligga utanför programmet.
Förslaget »Tulipanaros» har en ur akustisk
synpunkt intressant lösning av orgelsalen och problemet
att blanda orgelns ljud och orkesterns; clen tages dock
inte upp till granskning. Här, liksom beträffande flera
andra förslag, anmärker prisnämnden på att trafik
mellan anläggningens olika delar måste passera förbi
orgelsalens entréer, vilket ju också är fallet i
förstaprisförslaget. Det är lätt att kritisera. Att ge negativ
kritik och att såra utan avsikt att göra det, är tyvärr
bara alltför lätt. Det är också med stor tvekan jag
skrivit ner dessa reflexioner. Vad de innehåller av
positiv kritik är det som drivit fram dem.
Byggmästaren 1949, 6 172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
