- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
173

(1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 - Inbjuden tävling om stadshus i Sundsvall, av Sven Backström, arkitekt SAR

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INBJUDEN TÄVLING OM STADSHUS I SUNDSVALL

Av arkitekt sar Sven Backström

I den allmänna diskussionen om tendenserna i
svensk arkitektur hör man ofta sägas, att den har
blivit reaktionär och småidyllisk, ja, att den rentav
blivit beskylld för att vara verklighetsfrämmande och
sakna någon egentlig utvecklingslinje.

För min del ser jag det inte så. Redan i början på
40-talet stod det klart, att den rationalism, som vuxit
fram under 30-talet först och främst var teknisk,
ekonomisk och organisatorisk. Man byggde för
människan, sådan man ansåg att hon borde vara, en
schematiserad och förenklad människa, utan motsvarighet
i verkligheten.

Under 40-talet försöker vi på olika sätt klargöra
de mänskliga behoven, men det är en omfattande och
svår uppgift. De vägar man letar sig fram på synas
ofta oklara och otydliga. Det är svårt att veta vari
det mänskliga består och ingen har vi heller, som
talar om det för oss. Det är kanske därför debatten
om Apollon och Dionysos blivit så livlig och het.

Krigstiden och åren efter har ju medfört en stor
materialbrist som för byggandets del har medfört en
återgång till det gamla goda materialet tegel. Det
förde med sig, att arkitekturen blev en tegelarkitektur,
som till sin form blev välbekant och ofta tyddes som
reaktionär. Den bästa tegelarkitekturen är
naturligtvis »funktionalistisk» likaväl som någon annan.

Faran är, att vi nöjer oss med de traditionella
formerna och uttryckssätten och stannar därmed på
vägen. Vi måste komma ihåg, att det som var bra i
»funktionalism», det som kom fram på 30-talet, bör
vi inte komma bort ifrån eller släppa.

Vid första anblicken av tävlingsresultatet om
stadshuset i Sundsvall frapperas man av de flesta
förslagens stränghet och bundenhet i uppläggningen.
Friheten och rörligheten i planlösningen, som vi på
30-talet drömde om att vi skulle nå till i en framtid, tycks
vara alldeles bortblåsta. Orkar vi inte med att tränga
så långt in i en uppgift, att vi kan nå fram till en
naturlig och självfallen omväxling i ett projekt? Eller
är det programmen, som äro olämpliga? — De långa,
raka längorna med mittkorridorer t. ex., som
förekommer i de flesta av Sundsvallsförslagen, kan ju inte
vara särskilt stimulerande att vara i. Det har
naturligtvis varit svårt att lösa uppgiften. Men man frågar
sig trots detta, om det varit alldeles nödvändigt med
de långa ointressanta längorna, som bli tunga och
otrivsamma.

Stelheten i plan återspeglas förstås i fasaderna.

dk 725.13

Man får av tävlingsresultatet en känsla av en alltför
schematisk arkitektur, som i brist på balans och
omväxling i grupperingen måste livas upp med någon
lustig tillfällighet. Utformningen och uppläggningen
påminna ofta om 20-talet och ger inte bilden av en
arkitektur stadd i utveckling.

Orsaken till dessa reflexioner har främst varit 1 :a
pristagarens förslag, som dock ur flera synpunkter
är skickligt löst. Det är enkla rejäla byggnadskroppar,
de flesta i 4 våningar med ordentliga tak,
undantagandes restaurangen med sina fasade hörn och sin
egendomliga takhuv, som verkar alldeles främmande
i sammanhanget. Men vad ger förslaget utöver detta?
Inte mycket. — Prisnämnden skriver med anledning
av den arkitektoniska utformningen:
»Kroppsbildningen är tung och ganska charmlös. Fasaderna äro
enkla och rediga men lida av en viss torka.
Författaren har vunnit många fördelar ... genom att föreslå
byggnaden uppförd i fyra våningar. Prisnämnden
ställer sig dock något tveksam till denna höjd både med
hänsyn till platsen och till de vertikala
kommunikationerna inom byggnaden.»

Man instämmer så gärna i denna kritik men
ställer sig frågande till prisnämndens uttalande om att
»förslaget är utvecklingsbart». Skall man gå ifrån
4-våningarshöjden, som ger den »tunga och ganska
charmlösa kroppsbildningen», kommer man in på en
helt annan lösning. — Den strängt symmetriska
huvudfasaden är rent klassisk till sin karaktär och
uppbyggnad. Huvudbyggnadens planer har dock inte
samma klassiska självklarhet. Man ser att fasadens
utformning medfört plansvårigheter och intrycket av
byggnadens gestaltning blir icke övertygande. Ordet
stilarkitektur kommer ideligen i tankarna och skulle
detta beteckna en tendens i svensk arkitektur av i dag
vore det sorgligt.

Vid den fortsatta bearbetningen av detta projekt
måste säkerligen omläggningar göras så att man får
större rörlighet såväl i plan som fasad och så att den
alltför stora dysterhet, som tynger ner förslaget,
kommer bort. Arkitekturen har ju möjlighet att ge oss
omväxling och stimulans, vilket vi så väl behöva i
vårt dagliga liv.

Men ett tävlingsförslag är ju en sak och den
fortsatta bearbetningen en helt annan.

Vi ha väl anledning att tro, att slutresultatet blir
bra trots det mycket tveksamma utgångsläget.

Byggmästaren 1949, 6 181

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 5 01:45:42 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/byggmast/1949/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free