Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9 - Italiensk förnyelse, av Leif Reinius, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nutida Italien är som en gammal fantastisk
trädgård med förvissnade rester av tidigare
blomstringsperioden Det är ett otroligt rikt museum, där
ruinerna blommar, och clär nya växter hela tiden
skjuter upp ur delvis torr och utsugen mark. ur
delvis fruktbar mylla. I sig förenar Italien svindlande
motsatser. Den mest förfinade, avancerade och rika
kultur och den största fattigdom och efterblivenhet.
Det högsta goda och det största onda har i Italien
ständigt mötts i monumental renodling.
Italienarna är ett mycket gammalt kulturfolk, som
tycks vara evigt ungt och starkt. Ett realistiskt folk
för vilket skönheten är ett lika naturligt livsbehov
som mat och kläder och hus. Där existerar ingen
dualism mellan konst och liv. De är ett folk fullt av
både djup skepticism och varm livslust. De är ett
sjungande folk. som de blodfulla flickorna härovan
sjunger viel Kristi födelse eller som clen italienska
gatpojken sjunger för full hals med mörk och stark
stämma, som skallar mellan husväggarna. Sångens
sensuella skönhet tas direkt ur kroppens innersta och
liksom hjärtats slag och andhämtningen ger kroppen
dess lagbundna rytm, så tyglas deras sång och all
deras konst av en lagbunden jämviktskänsla. Dionysos
möter Apollon.
Italienarna är ett byggande folk med denna
sjungande skaparanda. De är framför allt konstruktörer
med en ofta fantastiskt djärv och matematiskt klar
uppfinningsförmåga.
"Vignett: Detalj ur Jesu födelse av Piero della Francesca.
De har en lätthet, på gott och ont, för att
systematisera och bilda skolor och skapa stilar. Som just nu
Milanoskolan och Romskolan. I Milano en arkitektur,
som är strängt teoretiserande och känslokall, rätlinjig
och rätvinklig, knapp och asketisk och dess motsats
i Rom med tendenser mot dynamisk barock och
sensuell känsla. Men Milano är ju den kärvt och hårt
arbetande industristaden och Rom den kraftfullt sköna
praktstaden med sin av barock fyllda anda. Spanska
trappans sjungande rvtm har något av en mjuk
människokropp i sina bågnande linjer.
Men den allra finaste italienska arkitekturen genom
tiderna är nog clen folkliga arkitekturen. Dessa
bergsstäder och byar, dessa tidlösa små terrasstäder viel
havet eller dessa bondgårdar på Poslätten eller på
Sicilien är clet mest stimulerande man kan se. Enkelt
och mjukt organiskt och klart, anonymt och utan
självhävdande låter.
Man känner en varm tacksamhet till Italien, till
dess starka kultur och livskraft, som ständigt förnyas.
Man längtar dit, den gamla oroande resfebern
vaknar på nytt. Att resa för att dricka ur dess
källsprång och brunnar, att besinningslöst berusa sig
i denna översvallande sinnesglädje över livets
skönhet. För att vattna clen egna torkan, för att få clen
egna litenheten att växa till den stora enkelheten.
Att denna skönhet och detta liv ofta slår över i
sötaktig småplottrighet är en av den fantastiska
trädgårdens nackdelar. Där finns så många blommor att
plocka och man kan välja clen man tycker om.
Leif Reinius
3*
Byggmästaren 1949, 9 125 X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
