Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9 - Tendenser i modern italiensk arkitektur, av Piero Maria Lugli, arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salone dell’ Automobile i Turin, 1948. Konstruktör Nervi.
Efterkrigstidens materialbrist och låga hyror har
avsevärt hämmat byggnadsverksamheten, men det
ofrivilliga uppehållet har givit arkitekterna större
möjligheter till studier och förberedelser för
framtiden och även tillfälle att sprida kännedom om
olika tendenser och idéer. Resultatet har blivit talrika
forskningspublikationer och handböcker, bl. a.
Dio-tallevis och Marescottis bok Bostadens sociala,
konstruktiva och ekonomiska problem, utgiven i Milano,
och Den italienske arkitektens handbok, utgiven i
Rom av U. S. I. S. och Consiglio Nazionale delle
Richerche. Det senare arbetet bygger på de resultat
arkitekt M. Ridolfi nått vid sina
standardiseringsförsök. Vidare ha*" under denna tid nya grupper och
föreningar med framstegsvänlig inställning bildats.
Bland dessa märkas M. S. A. (förening för utövande
arkitekter) och A. L. S. A. (studentförening), båda i
Milano. Den i Rom bildade sammanslutningen
A. P. A. O. är av speciell betydelse. Den tillkom
ursprungligen i avsikt att sprida kännedom om F. L.
Wrights fria planlösningar och decentraliserade
arkitektur men har snabbt fått ett mycket större
verksamhetsfält, i det den har blivit centrum för alla i Italien,
som förfäkta en aktivt social inställning och en
mänskligare arkitektur. Då nu byggnadsverksamheten åter
börjar komma i gång, finner man att många
avantgardistiskt polemiska uppfattningar fått ge vika för en
större åtstramning och ärlighet. De flesta italienska
arkitekter ha förstått, att arkitekturens nuvarande
problem är att undersöka metoderna och inte formerna.
Här bör man kanske dra sig till minnes hur
mycket av denna uppfattning, som redan år 1926 fanns
i »gruppo 7» :s manifest.
ȁtminstone under en viss tid kommer den nya
arkitekturen att växa fram genom försakelse . . . det
estetiska värdet hos den nya arkitekturens former
ligger blott i lagen om nödvändighet — och först
därefter kan stilen växa fram genom eliminering ...»
I det tillstånd av ekonomisk fattigdom, vari vår
arkitektur i dag befinner sig, äga dessa idéer ännu
aktualitet. Men om man reflekterar över problemets
teoretiska sida finner man, att om detta program
strikt följes, dvs. om man arbetar i rent
funktionalistisk anda, så kan man redan härigenom kanske finna
om inte en stil (här inte menat som ett formalistiskt
schema utan som ett symboliskt uttryck för en viss
samhällstyp), så åtminstone sättet att nå fram till en
stil med de logiska och klarläggande förutsättningar,
som ge oss möjlighet att gå vidare.
Piero Maria Lit gli
4*
2l8 Byggmästaren 1949, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
