Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12 - Metoder för bestämning av fuktigheten i byggnadskonstruktioner, av Björn Örbom, civilingenjör SVR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tabell 2. Korrektionsfaktorer jör olika material och
borrar.
[-Materialgrupp-]
{+Mate- rial- grupp+} Material [-Borrtyp Korrektions–] {+Borr- typ Korrek- tions-+} faktor *«
I Trä, härdade och hårda
träfiberskivor .............. III 1,05
II Halvhårda och porösa
träfiberskivor, träullsplattor...... II 1,07
III Lättbetong,
masugnsslaggbe-tong, vibroblock, nopsasten, kalkbrukputs ............ I 1,00
III 1,2-tegel och 1,4-tegel ...... I 1,3
III i, 6-tegel .................. I 1,7
Storleken av fuktförlusterna synas genomsnittligt ha
varit oberoende av materialens fuktkvot, och
materialen ha därför kunnat sammanföras i serier med
samma medelvärde på korrektionsfaktorn ku för
ifrågavarande borrtyp. De angivna korrektionsfaktorerna
gälla givetvis endast under förutsättning att
ovannämnda arbetsförfarande vid provningarna följes.
Fuktighetens fördelning
En fråga som givetvis uppställer sig vid
provtagning av en viss byggnadsdel är: »Hur många
provkärnor behöva uttagas för att ett representativt
medelvärde på materialets fuktkvot skall erhållas» ?
Svaret på denna fråga är beroende av bl. a. vilket
material provtagningen avser. I ett relativt tätt material,
t. ex. tegel, uppstå större fuktförluster vid borrningen
än i ett poröst material och eftersom risken för stor
spridning hos värdena på fuktkvoten i det förra fallet
blir större, böra flera provkärnor uttagas. Antalet
erforderliga borrkärnor är emellertid även beroende
av fuktens mer eller mindre jämna fördelning i
materialet, vilket i sin tur sammanhänger med
materialets homogenitet. För att i någon mån försöka belysa
dessa förhållanden utfördes följande provning.
Ur en provvägg, uppmurad av 1,2-tegel och putsad
med kalkbruk, uttogos 15 st. borrkärnor jämnt
fördelade över hela ytan, varefter borrkärnornas
fuktkvot på olika djup bestämdes på förut angivet sätt.
Provväggen hade varit uppställd i vanlig, ej
konditionerad rumsluft under ca 18 månader. Efter
borrningarna uttogos kontrollprov med samma fördelning
som borrhålen.
Resultaten av denna provning ha sammanfattats i
tab. 3, där medeltalet för fuktkvoten vid visst
borrdjup angivits jämte högsta och lägsta enskilda
värdet samt medelavvikelsen.
Tabell 3. Fukt för delningen i en vägg av 1,2-tegel,
konditionerad i rumsluft. J5 borrprov tagna.
Borrdjup cm Fuktkvot, v i k t - %
Högsta värde I,ägsta värde [-Medeltal-] {+Medel- tal+} Medelavvikelse
0—3 0,31 0,16 0,22 ± 0,05
3—6 0,29 0,16 0,22 ± 0,05
6—9 0,31 0,16 0,23 ± 0,05
9—12 0,34 0,15 0,23 ± 0,06
kontrollprov . — — 0,34 ± 0,06(5)
Av de i tab. 3 angivna resultaten av
provborrningarna framgår, att spridningen hos de enskilda
bestämningarna var stor och att medelavvikelsen
uppgick till ca 25 % av medelvärdet. Att denna stora
spridning hos värdena på fuktkvoten till största delen
äro att tillskriva materialets heterogenitet och icke
den använda metoden för provens uttagning framgår
emellertid av att medelavvikelsen hos knotrollprovens
fuktkvot var nästan lika stor eller ca 20 % av
medelvärdet.
Den vid denna undersökning funna spridningen hos
fuktkvoten hos luftkonditionerat tegel avser prov
uttagna ur olika stenar av en och samma kvalitet.
Spridningen bör bli avsevärt mindre om proven
uttagas ur en och samma sten, vilket även visade sig
vid uttagning av 15 st. kontrollprov ur en och samma
tegelsten (1,2-tegel, konditionerat vid 71 % rel.
luftfuktighet). Som jämförelse utfördes samma provning
på en utsågad siporexskiva, konditionerad under
samma betingelser. Resultatet framgår av tab. 4. Som
synes var medelavvikelsen hos fuktkvoten inom en
och samma byggnadssten avgjort mindre än
medelavvikelsen mellan olika stenar.
Tabell 4. Spridningen hos fuktkvoten i en och samma
byggnadssten, konditionerad vid ji % rel.
luftfuktighet. i"5 prov uttagna.
Material Fuktkvot, v i k t - %
Högsta värde I,ägsta värde [-Medeltal-] {+Medel- tal+} Medelavvikelse
x,2 tegel 0,33 0,26 0,30 ± 0,02
Siporex (block) 3,65 3>°7 3,34 ±0,17
Resultaten av dessa provningar synas antyda, att
antalet prov från varje byggnadsdel bör vara rel.
stort (helst 4 à 5 st.) då materialet utgöres av täta,
rel. svårarbetade byggnadsstenar, men att man kan
minska antalet prov, om dessa uttagas ur en och
samma byggnadssten eller om proven uttagas ur mera
lättbearbetbara material.
Philips fuktighetsmätare (typbeteckning GM 1001—
1002)
Såsom inledningsvis omnämnts utgör Philips
fuktighetsmätare exempel på ett hygroskopiskt
instrument för bestämning av rel. luftfuktigheten i slutna
hålrum inne i ett material. Med kännedom om
sambandet mellan luftens rel. fuktighet och ifrågavarande
materials fuktkvot vid fortfarighetstillstånd kan
fuktkvoten beräknas. Fuktighetsmätarens huvuddelar och
dess verkningssätt skola nedan i korthet beskrivas.
Fuktighetsmätaren utgöres dels av en s. k.
mät-kropp som införes i ett uppborrat hål i materialet,
clels av en bryggkoppling med mätinstrument för
uppmätning av de av mätkroppen indikerade värdena
på rel. luftfuktigheten (se fig. 5).
Mätkroppen utgöres av ett fuktighetsberoende
elektriskt motstånd av elektrolytisk typ innehållande LiCl
med gelatin som bärande substans. Då rel.
fuktigheten hos den luft, som omger mätkroppen, ändras från
90 % till 40 %, undergår motståndet hos mätkroppen
en ändring från ca 2 500 till 1 000 000 ohm.
Bryggkopplingen matas med 1 ooo-perioclig växelström, vil-
2l8 Byggmästaren 1949, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
