Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14 - Enhetsskoletanken, av Helge Zimdahl, arkitekt SAR - Kan våra skolor bli billigare, av Lennart Uhlin, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stark och övertygande upplevelse av att dessa försök
som helhet betraktat pekar mot väsentligheter
gentemot vilka vår skygglappsbetonade ekonomiska
romantik verkar en smula futtig. I gengäld har vi ägnat
uppmärksamheten starkare åt vad jag skulle vilja
kalla sekundära uppgifter, exempelvis specialrummens
fulländning, ståtliga hallar, asfaltbelagda lekgårdar,
övervakning, stängselanordningar och skyddsrum,
något som knappast förekommer i Schweiz. Man har
t. o. m. hos oss ifrågasatt att använda skyddsrummen
till övningssalar, allt under den »sunda» ekonomins
dimridå. Tiden börjar mogna för en radikal
omprövning av vad som menas med ekonomiska värden. Om
inte siffrorna behandlas med större omdöme, kommer
vi att hamna i en återvändsgränd. Med en klar
målsättning att bygga skolor, vilka ger barnen den bästa
miljön för deras utveckling, blir vår uppgift att
använda moderna tekniska hjälpmedel för att få fram
den riktigaste lösningen. Det måste vara bakvänt att
angripa problemet ur annan utgångspunkt. Vi har
i alla fall åtskilligt att lära av utlandet, när det gäller
att finna väsentligheter i skolmiljön.
Om klassrummens storlek säger skolkommissionen,
att antalet barn som bildar en avdelning ej bör
överstiga 25. Detta är f. n. icke genomförbart annat än i
småskolan. För övriga stadier torde man alltjämt få
räkna med avdelningar på 30 à 35 barn på grund
av lärar- och lokalbrist.
Betr. skolornas storlek säger skolkommissionens
byggnadsdelegation följande:
»För landsbygdens del förutsättes, att efter nya
kommunindelningens genomförande i varje kommun
skall finnas en eller flera centralskolor av
enhetsskolans typ. Centralskolan rekryteras regelmässigt från
småskolorna vid fjärde klassens början. I trakter
med spridd bebyggelse bör uppehållas bygdeskolor av
B-typ, från vilka barnen övergår till centralskolan
efter genomgångna fyra eller i vissa fall sex skolår.
För att bedöma storleken av en för en vanlig
landsbygdskommun erforderlig enhetsskola kan antagas att
kommunen har det för indelningen angivna
normalantalet av 3000 invånare och att varje årskull i
kommunen omfattar 60 barn. Antalet avdelningar i
klasserna 4—9 kan därvid med intagning av en
avdelning i fjärde klassen från småskolan samt en
avdelning i femte och en i sjunde klassen från
bvgdesko-lorna beräknas bli (1+2+2+3+3+3=) r+
Medräknas lokal för en hjälpklass och ett reservklassrum,
blir 16 klassrum behövliga. Skolan kommer då att
innehålla 350—400 barn. Större centralskolor torde
ej böra upprättas. Om antalet barn i skolans område
är större, bör centralskolan uppdelas på flera,
antingen inom huvudorten eller i olika centra av
kommunen.
I städerna uppkommer på grund av höga
tomtkostnader och andra omständigheter svårigheter att
begränsa skolanläggningarnas storlek. Ett önskemål,
som uttalats av bland andra skolutredningen, är att
stadsskolorna icke göres oformligt stora.
Småskolan bör om möjligt ej förläggas
tillsammans med skola för högre stadier. Såväl för
landsbygden som städerna gäller i princip, att småskolan
bör decentraliseras. Motiv härför är att skolvägarna
förkortas — i staden bör en km vara maximum —
och starkt trafikerade huvudleder så långt möjligt
undvikas och dessutom att det blir lättare för barnen
att finna sig till rätta i en skola av mindre format.
Om småskolan förlägges i en större skolanläggning
bör den i varje fall — som ock nu i regel sker —
förses med egen trappuppgång och egen lekgård. Ei
heller småskolorna i städerna får bli för stora; 6—8
klassrum synes böra utgöra maximum. Underlaget för
en dylik skola kan uppskattas till 3 500—4 ooo
invånare. En stadsdel med 7500—10 000 invånare —
vilket befolkningstal ur andra synpunkter ansetts
motsvara lämplig storlek — kommer sålunda att bilda
underlag för två eller tre småskolor. Där så kan
finnas lämpligt må förskolan förläggas till samma
byggnad som småskolan.
»Ett gymnasium bör självständigt eller
tillsamman med skola för lägre stadier, ej få en storlek som
överstiger ett elevantal av 600.»
Det är givet att under den tid av
byggnadsreglering vi nu genomlever skolkommissionens program
blott långsamt kan förverkligas. Man kan likväl
genom en klok generalplanering av
skolbyggnadsfrågorna i kommunerna göra mesta möjliga för att
underlätta programmets genomförande och hoppas att
icke reaktionära tendenser under snålhetens
täckmantel skall bringa det värdefulla i dessa strävanden om
intet.
Jämsides med vad här framhållits, illustreras
schematiskt exempel på erforderliga skolbyggnader i
samhällen av olika typ. (Skisseringen har utförts av
skolkommissionens sekreterare.)
KAN VÅRA SKOLOR
BLI BILLIGARE?
Av arkitekt sar Lennart Uhlin
DK 372/373
Det finns i vårt land just nu ett mycket stort behov
av nybyggnader för undervisningsanstalter av olika
slag. Anledningarna härtill äro alltför välkända för
att närmare behöva beröras. Det sista decenniets höga
nativitet är endast en av orsakerna. I sina direktiv
till den kommitté, som i januari tillsattes för att söka
ge svar på den i rubriken gjorda frågan, nämner
statsrådet Sköld några siffror, som belysa förhållan-
2l8 Byggmästaren 1949, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
