Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14 - Kan våra skolor bli billigare, av Lennart Uhlin, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Den i oktober 1948 förelågo ansökningar om
byggnadstillstånd enbart för folkskolor för 135
miljoner kronor. De beräknade kostnaderna för
byggnadsföretag inom folkskoleväsendet, som
skolöverstyrelsen prövat vara behövliga, men som ännu ej
erhållit statsbidrag, överstego 500 miljoner kronor.
Samtidigt ansåg sig regeringen inför behovet av att
nedskära investeringarna vara tvingad begränsa
skolornas kvot till 56 miljoner kronor i 1948 års
investeringsbudget. Någon ökning för 1949 ansågs ej heller
möjlig. Statsrådet anser en opartisk undersökning
påkallad i syfte att åstadkomma en nedprutning av
gängse utrymmes- och standardkrav vid uppförandet
av skolbyggnader, att utreda huruvida provisoriska
byggnader i större utsträckning skulle kunna införas
och om utrymmen för undervisning tillfälligtvis kunna
beredas i byggnader, som på längre sikt avses för
andra ändamål. Av särskild vikt anser statsrådet
Sköld det vara. att även de lokala myndigheternas
påverkan av byggnadssätt, standard och utrustning
undersökes.
Den kolossala disproportionen mellan det
behövliga och det möjliga är så uppenbar, att man väl kan
förstå, att för landets ekonomiska välfärd ansvariga
myndigheter vill pröva alla framkomliga vägar. Och
dock erfar man spontant en viss rädsla inför vad den
tillsatta kommittén kan komma till.
Det kan för mången synas vara ett enkelt och
snabbt verkande recept: Minska utrymmes- och
standardkraven, bygg billiga provisorier. Men i själva
verket äro de mått på olika undervisningslokaler, som
nu tillämpas (för folkskolornas del fastställda genom
skolöverstyrelsens anvisningar), så nära de absoluta
minimibehov, som elevernas personliga mått leda till,
att ytterst litet torde vara att vinna där. Särskilt som
en minskning av rumslängder och våningshöjder med
en eller annan decimeter genom primärkostnadernas
kvarstående innebär så små vinster, att de sakna
betydelse i ett större sammanhang. Försämring av
materialkvaliteter och isoleringsegenskaper leder snabbt till
högre kostnader för underhåll och uppvärmning. Och
vad menas med provisoriska byggnader ?
Undervisningslokaler kräva dock ett sådant minimum av god
värme- och ljudisolering och slitstyrka, att
byggnadskostnaderna bli betydligt högre än vad gemene man
tror, att en »billig träbarack» kostar. Dessutom finns
det anledning att fråga sig, om provisorier av detta
slag inom överskådlig tid kunna komma att avskaffas.
Den planerade skolreformens ökade antal skolår, vilka
uppväger ett så småningom sjunkande antal elever,
torde ge svar på frågan. Samtidigt som
befolkningsutvecklingens gång mot allt fler tärande i förhållande
till de närande förefaller leda till permanent behov
av investeringsbegränsningar.
Vad som avses med uppslaget att
undervisningslokaler tillfälligtvis kunna beredas i byggnader, som
på längre sikt avses för annat ändamål, är
svårtyd-bart. Skola dessa byggnader nyuppföras, sker ingen
begränsning av investeringarna. Och problemet är ju
inte, att vi synes inom överskådlig tid få alltför många
skolor.
Vad är då möjligt?
Sedan flera år har i själva verket, när
byggnadstillstånd för skolor beviljats, detta begränsats till de
mest nödvändiga delarna. Gymnastiksalar och
barnbespisningar ha regelbundet uteslutits. På senaste tid
har beskärningen ibland lett till att av
undervisningslokaler endast klassrum fått byggas. Samma metod
torde även i fortsättningen få tillämpas. — I detta
sammanhang vågar man kanske undra, trots att det
lättsinnigt påstås, att källarlokaler ingenting kosta,
om ej i den trängande situation, vari
skolbyggnadsfrågorna befinna sig. de rigorösa bestämmelser borde
kunna något justeras, som leda till att byggandet av
skyddsrum aldrig kan skjutas till en nästa etapp. En
begränsning av utgifterna på civilförsvarets område
vore väl minst lika naturlig som på det militära
försvarets i dagens situation, och kanske särskilt
motiverad, cm därmed samtidigt något kunde vinnas på
undervisningens.
En del skulle också kunna sparas genom
övervakning att i skolorna — och i skolbyggnadskvoten —
inte insmugglas lokaler, som stadsbiblioteksfilialer,
barnavårdscentraler o. dyl., som visserligen i och för
sig äro nyttiga och med fördel kunna placeras i
samband med skolan men ej äro nödvändiga för
undervisningen. Synder på detta område ha hittills mest
våra största städer gjort sig skyldiga till, på de
mindres och landsbygdens bekostnad.
Det torde också vara att vänta, att kommittén skall
ägna stor uppmärksamhet åt möjligheterna att
åstadkomma besparingar genom högre bebyggelse än
hittills, oftare tillämpande av dubbelkorridorlösningar
och utnyttjande av souterrängvåningar. Det är
framför allt inför de faror som här kunna hota, som ens
rädsla infinner sig. Skall den kamp mot
mastodont-skolorna, som pedagoger och arkitekter gemensamt
föra, kanske behöva bli resultatlös, just när de första
segrarna börjat nås? Skall vårt land kanske nu
definitivt komma på efterkälken inom denna del av en
demokratisk stats viktigaste uppgifter, det växande
släktets fostran ?
Såväl kommitténs direktiv som sammansättning
tyder på att besparingarna beräknas bli gjorda genom
temporära detalj ingripanden på byggnadsteknikens
och byggnadsplaneringens områden. Samtidigt arbetar
1946 års skolkommission, dess byggnadsdelegation,
andra pedagoger och arkitekter intensivt med
skolornas byggnadsproblem med huvudsakligen andra
ledstjärnor för sitt arbete än besparingskommitténs. 1
denna situation och så illa som våra
skolbyggnadsfrågor även på längre sikt synas ligga till, är det
frågan, om ej en översyn över hela det samlade
komplexet av »vad vill vi, vad bör vi, vad kan vif» är
motiverad. En utredning med pedagogiken i centrum
och specialisterna runt omkring.
Av den nuvarande kommittén vill man nu framför
allt hoppas, att den är tillräckligt modig att erkänna
svårigheterna för att unclgå att begå samma misstag
av dyrbar snålhet som Civila Byggnadsutredningen,
salig i åminnelse.
2l8 Byggmästaren 1949, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
