- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
318

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Gemensamhetsanläggningar, av Göran Sidenbladh, arkitekt SAR

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hetsanläggningarna ungefär som smultron och mjölk,
d. v. s. som något mycket bra och fint, som dock
saknar näringsvärde i jämförelse med
bostadsproduktionens bastanta magfyllnad.

Denna uppfattning är säkerligen fel. För att
fortsätta den påbörjade liknelsen:
Gemensamhetsanord-ningarna är vitaminer — d. v. s. kvantitativt små men
för ett sunt liv nödvändiga beståndsdelar, utan vilka
människorna i våra nya bostadsområden får ett slags
skörbjugg eller någon annan bristsjukdom, som man
varken kan förebygga eller böta med piller, därför att
felet sitter i människornas psyke.

Det finns en hel del i fråga om
gemensamhetsan-läggningar, som inte rymmer problem av svårlöst
slag. Det är angeläget, att sortera ut dessa delar för
att koncentrera intresset på viktiga, ännu obesvarade
frågor. I det praktiska arbetet med Stockholms
generalplan har vi använt en grov uppsortering av
anläggningarna i följande fack:

1) för hushållet, d. v. s. butiker o. d., olika slags
tvätterier, matserveringar av olika typer och
kollektiva anordningar för hemhjälp.

2) för barnen, cl. v. s. barnstugor, lekplatser och
skolor.

3) för fritiden för ungdom och för vuxna, d. v. s.
ungdomsgårdar och fritidsgårdar, idrottsanläggningar
och festplatser.

4) socialvårdens och sjukvårdens anläggningar.

Inom gruppen gemensamhetsanläggningar för
hushållet är förmodligen den politik, som tillämpas för
tvätterierna, mogen för omprövning. Det förefaller
som om man vid utformning av riktlinjerna för de
statliga understöden, värderat husmödrarnas arbete
efter ett enhetspris, i stället för att i kalkylerna låta
kronans värde variera, beroende på vem som skall ge
ut den. Detta problem skall här lämnas åsido — och
så skall frågorna kring den halvöppna barnavården,
där en diskussion bör avvakta resultaten från den nu
sittande statliga kommitténs arbete. Intresset skall
i stället koncentreras kring de enligt min mening mest
brännande frågorna — byggnader för människornas
fritid.

I de få undersökningar som finns gjorda om
storstadsmänniskornas fritid, är det vanligaste svaret på
frågan: »Vad gör ni på er fritid?» antingen: »Å just
ingenting», eller: »Sitter hemma och läser litet i
tidningen». Den tid som ägnas aktiv fritidsverksamhet
är för de vuxna mycket liten. Ungdomen däremot har
motsatta vanor. En undersökning i Stockholm för ett
par år sedan visade, att flickorna tillbringade nära
2/3 och pojkarna 3/« av de fria kvällarna utanför
bostaden.

Man kan i dessa förhållanden se två problem. För
det första: Är de vuxnas bundenhet vid hemmet
önskad, eller beror den på brist på möjligheter? Är den
önskvärd sedd i relation till den målsättning för
planarbetet som vi har? Konkret uttryckt: I vilken
omfattning finns det behov av fritidslokaler för de vuxna ?

På den frågan är det svårt att få ett uttömmande
svar. Å ena sidan vet man, att många föreningar
kämpar under hopplösa lokalförhållanden, och å andra
sidan har man anledning tro, att
intervjuundersökningarnas resultat på denna punkt inte är så mycket

2l8 Byggmästaren 1949, 10

att hålla sig till, därför att folk inte har en aning
om hur mycket de skulle utnyttja en fritidsgård,
om en sådan verkligen kom till, men det finns också
en hel del, som visar upp en positiv attityd, därför
att de tror, att intervjuaren blir gladare då.
Erfarenheten visar dock, att de anläggningar som byggts,
blivit utnyttjade, och i regel väl utnyttjade.

Den andra frågan är: Är de fritidslokaler som
bjuds ungdomen tillräckliga och tillfredsställande?
Att så inte är fallet är uppenbart för var och en,
men det kan kanske inte skada att påminna om, att
förhållandena givetvis är sämst i de nya stadsdelarna,
där det inte finns några lokaler alls.

Vad dessa fritidsgårdar och ungdomsgårdar
lämpligen skall innehålla för slags lokaler skall inte
diskuteras här, men väl de möjligheter vi nu har att täcka
dessa lokalbehov.

För närvarande är det endast möjligt att bygga
vad som kan rymmas inom byggnadsprogrammen för
skolorna. Mot systemet att inrymma fritidslokaler för
ungdom och vuxna i skolorna har både skolfolk och
planerare invändningar — men båda är överens om
att man trots detta skall i största möjliga
utsträckning använda lokaler i skolbyggnaderna för sådana
ändamål. Skolmännen framhåller alldeles riktigt, att
man inte kan bedriva ungdomsverksamhet eller ha
vuxna, som kräver att få röka, till sent på kvällen
i en lokal, som skall användas för undervisning kl. 8
nästa morgon. Man kan heller inte ha allmän dans
i en gymnastiksal, där barnen skall kunna ligga på
golvet och där de hygieniska kraven därför är stränga.
Det är därför rätt få fall, där samma rum kan
användas för bägge ändamålen, men lokaler avsedda
enbart för fritidsändamål inrymmes f. n. i viss
utsträckning i skolbyggnaderna.

Mot detta kan berättigade invändningar göras.
Fritidslokalernas utformning blir ofta otillfredsställande,
när de stoppas in i utrymmen som blir över i ett
skolhus. Detta hinder är kanske överkomligt. Det
väsentligaste är, att ungdomen — och just den del
av ungdomen som det är mest angeläget att få med
i fritidsverksamhet — helt enkelt inte vill gå till
»plugget» på kvällen. I regel är den rätt lycklig över
att ha sluppit ifrån det något eller några år tidigare.
Erfarenheten pekar på, att det är i huvudsak snälla
och skötsamma element, som är villiga att gå in i
någon förening, som rekryterar skolornas
fritidsverksamhet, medan s. k. öppen verksamhet är svårare att
driva i skolorna.

Det finns en lösning på detta problem som bör
tagas upp till mera allmän diskussion och prövning.
Bygg hus. Gör skolan till en renodlad
undervisningsbyggnad. Ta gymnastiksal, samlingssal — om
någon sådan finns — slöjdsalar, skolkök,
barnbespisning och bibliotek och lägg dem tillsammans med
andra lokaler för fritidsändamål i ett hus en bit
ifrån. D. v. s. gör ett fritidshus, som skolbarn,
ungdom och vuxna får samsas om att använda. Under
en vidsynt och lokalt förankrad styrelse kan de olika
intressena bli genomsnittligt bättre tillgodosedda —
än vad som är möjligt nu. Detta gäller även
skolundervisningens. Detta sätt att tillgodose behoven av
fritidslokaler prövas bl. a. i Enskede läroverk i
Stockholm. Det kostar givetvis pengar — i varje fall blir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free