Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Gemensamhetsanläggningar, av Göran Sidenbladh, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det dyrare än att, som nu, inte bygga praktiskt taget
några fritidslokaler alls.
Inom generalplaneutredningen i Stockholm har vi
utarbetat en schemaplan för nya förortsstadsdelar. På
basis av denna har vi gjort ett försök att beräkna
vad det skulle kosta, att tillgodose alla behov av
ge-mensamhetslokaler i en ny stadsdel. Planen är
sammansatt av fyra enheter av det slag vi kallar
grannskap, och har ett huvudcentrum och tre mindre centra.
Innehållet i dessa centra är i detalj genomarbetat,
alla förvaltningsgrenar i staden har fått framställa
önskemål, och butikslokalerna är dimensionerade i
samarbete med bl. a. Stockholms Köpmannaförbund.
Ett grannskap rymmer ca 2 ooo invånare och har
således en total våningsyta av storleksordningen
50 000 m2. Grannskapscentrum behöver innehålla
1 350 m2 våningsyta, vilket är en ökning på 2,7 %.
Därav är dock 700 m2 butiker och andra räntabla
lokaler, medan resten är icke räntabla lokaler. Dessa
senare motsvarar 1,3 % ökning av bostadsytan. I
denna siffra är skollokalerna ej inräknade.
Hela stadsdelen rymmer 11 500 invånare, vilka
behöver en bostadsyta av ca 286 000 m2. Totalt betj
ä-nas. dessa av tre småcentra med sammanlagt 4050 m2
yta och ett stadsdelscentrum med 3 200 m2 butiker,
2 800 m2 fritids- och ungdomsgård, en vanlig
barnstuga och ett tvätteri. Totalt blir det 10 750 m2
motsvarande en ökning av 3,8 %. En uppdelning på
samma sätt i räntabla och icke räntabla lokaler ger,
att på den senare gruppen kommer 5 150 m2 vilket
motsvarar en ökning av 1,8 % av den totala
bostadsytan. Den siffran kan man slänga i halsen på dem
som säger, att vi inte skall bygga
gemensamhetsan-läggningar, som bidrar till att öka splittringen inom
familjerna, utan att vi bör använda pengarna till att
öka bostädernas yta. Vad är en ökning av 1,8 % på
bostadsytan räknat per person. Det är en knapp
halv m2. Till detta fängslande ämne skall jag
återkomma senare.
Dessförinnan måste jag ta upp en annan fråga som
har avgörande betydelse för, om vi skall få några
gemensamhetsanordningar över huvud taget:
För att komma i åtnjutande av de statliga
låneförmånerna måste man, som alla vet, se till, att
lägenheterna fyller en lång rad mycket preciserade
fordringar. Vardagsrummets yta, sovrummens yta, kökets,
badrummets yta, garderobernas antal, allt finns med.
Detta är riktigt och nödvändigt. Staten måste ju veta
att det är en sund investering. Men vad vet
Bostadsstyrelsen om husets förhållande till det samhälle där
det skall ligga? Finns det någon skola för barnen?
Finns det tillräckligt med arbetsplatser i närheten —
eller kommunikationer till sådana längre bort? Det
finns väl aldrig rökiga fabriker eller bullrande
godsbangårdar i närheten, så att folk helst skulle vilja
flytta från huset ? Finns det tillräckligt med butiker ?
Finns det någon idrottsanläggning och någon lekplats
i närheten? Har ungdomen någonstans att ta vägen
på sin fritid?
Det enda svar man kan vänta sej på dessa frågor
är: »Huset byggs enligt fastställd stadsplan — och
dessa frågor skall vara klarade på stadsplanestadiet.»
Detta är formellt riktigt — men endast formellt. Vem
som helst, som läst Byggnadsstyrelsens instruktion,
och vet hur arbetsuppgifter och arbetskraft där
förhåller sig till varandra, vet också att en sådan
sakprövning hittills icke skett i Byggnadsstyrelsen. Det
är meningen att det skall ske i framtiden, och det är
också meningen att vi skall få generalplaner, där alla
de nyssnämnda frågorna skall vara besvarade. Men
vi har det inte nu — och vi bygger nu. Hur gärna
man än vill, kan man inte komma ifrån, att vi bygger
någonting i närheten av 40 000 bostäder om året utan
att veta om de ligger i rimligt förhållande till
nödvändiga gemensamhetsanläggningar. I det
övervägande antalet moderna planer finns det dock plats
reserverad för nödvändiga gemensamhetsanläggningar.
Men det behöver inte råda någon tvekan om att vi
bygger alla dessa bostäder fastän vi vet — att det i
de allra flesta fall — inte finns
gemensamhetsanläggningar. Medan kriget ännu pågick sa vi, att det var
temporära brister, som snart skulle avhjälpas. Vem
vågar i dag ånge någon tidpunkt — eller något
konjunkturskede — när vi kan få bygga de
gemensamhetsanläggningar, som redan finns planerade — när
vi både kan ta igen det som är försummat under de
gångna åren och samtidigt bygga det som behövs för
den då aktuella produktionen? Nej, sanningen är den,
att vi nu är inbegripna i en väldig bostadsproduktion,
som innebär den hittills största expansionen av våra
tätorter, där de kontrollerande statliga organen noga
ser till att inte ett vardagsrum är en enda dm2 för
litet, där inte en enda garderob fattas, men där man
uppenbarligen står fullständigt likgiltig för, om det
finns butiker där husmödrarna kan handla,
barnstugor för småbarnen, ungdomsgårdar och fritidsgårdar
för att hysa de intresseorganisationer och den fria
aktivitet, som ytterst är grunden till hela vårt
samhällsskick. Därigenom att vi har kommit över från
ett krisläge, som alla trodde vara av kort varaktighet,
till ett av alla tecken att döma långvarigt
knapphetstillstånd, måste vi företaga en till grunden gående
omprövning av de principer, efter vilka
byggnads-och arbetstillstånd lämnas. Och vid utarbetandet av
dessa nya principer bör de för människorna
nödvändiga utrymmena utanför bostäderna ha exakt samma
prioritet som bostäderna själva.
Det är lätt att kritisera: men hur skall det vara ?
Mitt första förslag är: Ingen större
bostadsanlägg-ning skall kunna få statliga lån, om icke endera av
följande två villkor är uppfyllda. Antingen skall
projektet innehålla erforderliga
gemensamhetsanläggningar — uppgående till ca 4 % av bostadsytan, varav
2 % skall bestå av icke räntabla anläggningar — eller
också skall det visas, att bebyggelsen ligger i rimligt
förhållande till befintliga gemensamhetsanläggningar
av olika slag och med tillräcklig kapacitet.
Det normala i de flesta svenska städer blir säkert
det senare alternativet. Men hur skall en stad utan
generalplan kunna lämna erforderliga upplysningar ?
Det är dock inte så svårt. De flesta nyare
stadsplaner är dock så pass genomtänkta att läge och
kapacitet av olika gemensamhetsanläggningar finns
skisserade. Men det redogörs inte för dem. Den del av
stadsplanerna, som heter beskrivningen, är ett
sorgligt försummat kapitel, ofta några rader hoprafsade
på ett papper i sista stund. En stadsplanebeskrivning
bör vara sådan, att man i den får svar på alla de
Byggmästaren 1949, 15 33 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
