Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Peckham-experimentet, av O. Danneskiold-Samsøe, arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dr Williamson, centrets grundare.
Centret är avsett för 2000 familjer, cl. v. s. ca 7500
personer. Detta antal har ansetts nödvändigt för att
erhålla ett tillfredsställande urval av människor från
olika socialklasser och yrken. Erfarenheten har visat
att minst 1 000 familjer (kontinuerligt anslutna)
behövs för att variationen av typer och handlande skall
vara tillräcklig för att en omväxlande kultur spontant
skall kunna växa fram. De önskvärda 2 000 familjerna
måste leva inom ett femårigt barns gångavstånd från
centret. Denna regel har visat sig ej endast vara
teoretisk utan tillämpas automatiskt i praktiken.
Barnen, som ju under dagtimmarna fyller centret, måste
kunna gå dit ensamma och en huvudled med
spårvagnar och bussar, som gick några hundra meter från
centret, visade sig utgöra en nästan total gräns.
Endast ett i o-tal av de ca 800 familjer som förra
sommaren var anslutna till centret bodde bortom denna
gata. Det kan nämnas att en på motsatta sidan om
centret, men längre bort belägen järnvägslinje hade
precis samma inverkan på anslutningen.
Inom centret finns det fyra regler som
ovillkorligen måste iakttagas.
1. Endast familjer kan bli medlemmar.
2. De måste vara bosatta inom distriktet.
3. De måste betala sin veckoavgift.
4. De måste ställa sig till förfogande för periodisk
hälsoöversyn.
Ingen familj eller medlem av någon familj uteslutes
om de rättar sig efter dessa regler. Det finns inga
andra regler eller föreskrifter. Det finns ingen som
säger medlemmarna vad de skall göra, när de skall
göra det eller hur de skall göra det. Ej heller någon
som säger vad de inte får göra, när de inte får göra
det eller på vilket sätt de ej får göra det.
Så beskriver dr. Williamson själv förhållandena
och vid ett besök kan man konstatera att det
verkligen är så. Med ett undantag. Man förbjuder
ingenting utom klubbar, kommittéer eller liknande
sammanslutningar om de ha sådan karaktär att cle genom
sin verksamhet skulle verka hindrande på de övriga
centrummedlemmarnas fria val av verksamhet. Denna
frihet är nämligen en förutsättning för bedrivandet
av cle vetenskapliga studierna.
Beträffande den andra regeln göres undantag för
fästmän och fästmör till medlemmar, men ej för andra
»ensamstående».
Uncler cle första åtta månaderna av centrets existens
härjades clet i ordets mest bokstavliga mening i hela
huset. Det var vetskapen om att man kunde göra vad
man ville, som utlöste de primitivaste instinkterna,
men ännu viktigare var clet, att man skulle göra som
man ville och därvid var man ej van. En del
återvände till hemmets isolationism, men de utgjorde en
minoritet och troligen var det de som mest behövde
centret, men för vilka det kom för sent. De övriga
började emellertid så småningom att lära känna
varandra och fylla centret med liv. Det var åtta hårda
och tålamodsprövande månader för
vetenskapsmännen, men deras hypotes segrade.
Inom centret finns endast följande personal
anställd: Maskinpersonal (simhallen m. m.), städerskor,
en portvakt, en barnträclgårdslärarinna, en kurator
som ordnar medlemskap, tider för klubbar o. d. samt
fyra vetenskapsmän och några laboranter.
Kuratorn har en nyckelposition, i det hon skall
fördela lokalerna när detta behövs och det är hos henne
nya klubbar inom centret anmälas för lokalbehov.
Hon har därvid möjlighet att tillse att allas, såväl de
vuxnas som barnens intressen tillgodoses.
Som nämnts existerar det inget tvång — således
behöver man exempelvis ej vara medlem i
badmintonklubben för att få spela. Om två femåringar vill
anteckna sig för en timme kan och vill ingen hindra
dem och om de vill tillbringa en halvtimme vid flygeln
hindrar ingen dem, om den ej skall användas till ett
för alla gemensamt ändamål såsom dans eller konsert.
Sociologiska studier
Det finns en mångfald klubbar inom centret och
hela klubbfrågan kan vara värd några ord.
Erfarenheten har visat att klubbarna vanligen
uppstår på följande sätt. En person är entusiastisk för
exempelvis teater, driver propaganda bland
medlemmarna och får så småningom några med sig. Han
vänder sig då till kuratorn och ber att det skall bildas
en officiell kommitté. Kuratorn, som emellertid har
följt hans verksamhet, vet att kretsen är liten och
intresset obetydligt bland den stora medlemskaran och
väntar med den officiella kommittén för att avvakta
sakens vidare utveckling. Medan de flesta
medlemmarna av gruppen endast har lärt sig de allra första
grunderna har den som tagit initiativet viftat med sin
relativa kunnighet. Så småningom ledde denna
skillnad mellan de vanliga medlemmarna och
initiativtagaren till att den senare blev besviken och försvann
med ett par tre av gruppen och lämnade resten åt sig
själva. Båda parter föreföll nöjda och då nu intresset
hade väckts dröjde det ej länge innan det ur
medlemskretsen framträdde en ledare, vars skicklighet mera
motsvarade kretsens egen. Resultatet blev en klubb
med stor anslutning på bred bas. Man behövde inte
längre känna sig underlägsen.
Här ett exempel på specialiseringens inverkan på
några ungdomar. Inom centret fanns det tillfälligtvis
en olympisk tränare i simhopp. Han samlade en skara
ungdomar omkring sig och snart var de duktigare
än alla andra. När sedan tränaren flyttade från di-
Byggmästaren 1949, 323 ^21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
