Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Peckham-experimentet, av O. Danneskiold-Samsøe, arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
striktet slutade barnen att hoppa! De hade tränats
efter hans standard och ej efter sin egen och
spon-taneiteten — och ännu viktigare den naturliga lusten
— hade försvunnit, den naturliga glädjen passerats.
Det var endast tränaren och tävlingsmomentet, som
höll dem i gång.
Genom att under viss tid låta tillgången till
redskapen inom centret vara beroende av en biljett, som
kuratorn tillhandahöll, har man kunnat föra statistik
över vad barnen företagit sig inom centret. På så sätt
har man erhållit konkreta statistiska bevis för att
barnen ej specialiserar sig, utan går från den ena
verksamheten till den andra.
När så många olika former för fritidssysselsättning
står till förfogande kunde man kanske förvänta en
uppdelning i grupper (inom centret) kring de olika
sportgrenarna. Bland de vuxna finns det naturligtvis
en viss gruppering, men det är intressant att
konstatera, att detta ej skett bland ungdomarna och barnen.
Det faktum att allting försiggår så att säga för öppen
ridå har medfört att den hos de flesta existerande
naturliga lusten att pröva något nytt har kunnat fullt
tillfredsställas.
Så snart barnen vid fyra års ålder (med endast
enstaka undantag) lärt sig simma — de börjar
vanligtvis med simning, det är det roligaste — och kan
detta, börjar de någon annanstans, exempelvis i
gymnastiksalen. När de tycker att de klarar vad som finns
att göra där, fortsätter de till en annan
sysselsättning. Specialisering som endast kan uppnås genom
träning, som i sin tur är fiende till spontaneiteten,
förekommer alltså knappast.
Hela centret är planlagt så, att detta att se andra
företaga sig något skall stimulera åskådaren själv till
aktivitet. Räcker nu detta? frågar man sig, och
erinrar sig den allmänna tendens till passivt åskådande,
som nu är så utbredd. Svaret är, att endast
handlande som ligger inom åskådarens egen förmåga
lockar till motsvarande handling. De som endast
beskådar expertis styrkas i sin tro, att de ej kan vara
med, medan de som ser andra försöka sig fram,
användande endast sin naturliga förmåga, ej känner
sig utanför och försöker därför själva.
Centret sjuder av aktivitet och man har ej varit
där länge, förrän det kittlar i en att få klättra i rep.
bada, spela badminton eller biljard. Men man får ej
lov. Centret är endast för medlemmar.
Händer det aldrig några olyckor inom centret när
barnen får göra som dom vill och utan övervakning?
Jo, naturligtvis gör det det. I gymnastiksalen har det
under de senaste 3 åren hänt 4 olyckor, alla av
lindrig art. I tre av fallen hade olyckorna direkt
förorsakats av, att ett äldre barn velat hjälpa ett yngre,
som exempelvis, enligt det äldres mening, hade
klättrat för högt. Erfarenheten visade att de små klarade
sig bäst ifrån en besvärlig situation med egen hjälp,
en iakttagelse som är värd att lägga på minnet.
Hitintills har här mest talats om de sociologiska
iakttagelser, som gjorts inom centret, eller rättare
sagt om ett fåtal av dem. De utgör emellertid för
vetenskapsmännen — biologerna — endast den ena
delen av cleras rön.
De periodiska hälsoundersökningarna är den andra
delen. De skall här endast i korthet relateras.
4*
Biologiska studier
Den viktigaste principen vid undersökningarna är,
att familjen betraktas som en biologisk enhet. Var och
en av familjens medlemmar undersökes för sig, men
resultaten av undersökningarna meddelas till och
diskuteras öppet med samtliga familjemedlemmar på en
gång. Denna öppenhet har visat sig vara av
synnerligen stor betydelse för familjerna. Surhet, tröghet,
trötthet o. s. v. hos den ena av makarna blir
förklarligt för den andra och mycken irritation undvikes.
Resultaten av hälsoundersökningarna är ej utan
intresse. En första undersökning av 1 206 familjer
omfattande inalles 3 911 personer (1946 män och 1965
kvinnor) över 5 år gav bl. a. följande resultat. Det
visade sig att det var ett eller annat fel på ej mindre
än 91 % av samtliga undersökta såsom någon psykisk
defekt, brist eller abnormitet. Siffran är ej lika för
män och kvinnor. Av de förra var det 86 %, men
utav de senare ej mindre än 96 % som det på ett
eller annat sätt var något fel på. Denna klassificering,
företagen av vetenskapsmännen kan betraktas som den
objektiva i motsats till en klassificering, som bygger
på de undersöktas egen syn på sitt tillstånd och som
därför kan karakteriseras som subjektiv. Den senare
är den som är av största intresse. De undersökta kan
då delas i tre grupper:
1. De hos vilka rubbning (disorder) beledsagas av
sj ukdom (disease).
2. De hos vilka rubbning är förenad med känsla av
välbefinnande (well-being).
3. De hos vilka ingen rubbning har kunnat
konstateras (friska?).
En uppdelning enligt dessa tre grunder gav
följande resultat (500 familjer) : 21,3 % befanns tillhöra
grupp i, 68,5 % grupp 2 och 10,2 % grupp 3.
Sammanfattningsvis kan sägas att hos endast var
tionde kunde inga rubbningar konstateras. Ungefär
var femte var sjuk och visste om det (ej ens hälften
hade emellertid sökt vård!) och mer än två
tredjedelar ansåg sig vara friska, men befanns ha
rubbningar av en eller annan art. Ett synnerligen
intressant faktum är, att efter 3 års medlemskap i centret,
hade antalet utan rubbningar stigit från en tiondedel
till en tredjedel. Här är alltså ett handgripligt
arbetsresultat som öppnar vida perspektiv.
De relaterade undersökningsresultaten talar för sig
själva. Att det är likadant på andra håll har de i
Sverige gjorda och här tidigare omnämnda
undersökningarna bekräftat.
Lärdomar
Vad kan vi nu lära av The Peckham Experiment?
Det finns mycket att lära där, ej endast för en
biolog eller pedagog utan även för en lekman. För
den som sysslar med samhällsplanering och har
advo-katerat community centres är det en stor upplevelse
att verkligheten vida överträffar alla teorier. Det
bekräftar även den förfäktade synpunkten, att
verksamheten, aktiviteten måste växa naturligt fram från
medlemmarna själva och ej på förhand organiseras
av diverse kommittéer.
Byggmästaren 1949, 15 ^21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
