- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
326

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Peckham-experimentet, av O. Danneskiold-Samsøe, arkitekt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid ett besök kan man ej undgå att djupt känna
den frigjordhet och den öppenhet som präglar livet
i centret. Man får en intensiv känsla av obundenhet,
naturlig glädje och frånvaro av hämningar. Här mår
alla bra, här trivs man. Och det är så långt ifrån
frireligiös hänryckning som det kan vara! Orsaken
är friheten från tvång, från fasta organisatoriska
ramar. Alla är sysselsatta med någonting — det sjuder
av aktivitet. Den är icke våldsam, verkar snarare lugn.

En treåring balanserar i väg genom det långa
»sällskapsrummet» med en pappskiva med spelbrickor på.
Ingen försöker ta dem från honom, ingen hjälper
honom. Han är sig själv, vet vad han har för sig, går
rakt på målet.

Två 5-åriga flickor sitter viel den stora
konsertflygeln och spelar allt vad de orkar. Ingen stör dem,
ej ens den grupp som sitter fem meter därifrån
upptagna av en allvarlig diskussion. De hör dem helt
enkelt inte.

I gymnastiksalen gungar en tioårig flicka i ett rep,
medan en fyraåring klättrat högst upp på stegen. De
ropar till varandra, men ingen står och beundrar
dem eller är orolig för dem.

Hos portvakten står en treårig pojke — själv
medlem — och söker förgäves övertala farbror att
anteckna en jämnårig som medlem.

I badmintonhallen spelar fyra ungdomar medan
några andra väntar på att få komma till.

I simhallen hoppas det, knuffas det och simmas.
Runt omkring sitter folk och dricker te eller öl,
pratar, ser på clem som är i simhallen, spelar domino
eller schack, syr och diskuterar.

En trappa upp spelar en av centrets
amatörorkestrar jazz och en del ungdomar och även några äldre
dansar.

I köket, som ej är avskilt från caféet, står några
husmödrar och pratar, medan andra delar ut mat —
naturligtvis är det självservering.

Bakom en liten disk sitter kuratorn. Alltid är det
någon som pratar med henne eller vill ha en bok från
biblioteket.

Och ibland dem går läkarna. De tillfrågas om lite
av varje, pratar till höger och vänster. Om man icke
visste att de var läkare — manliga såväl som
kvinnliga — skulle man tro de var medlemmar. Inga be-

stämda miner eller överlägsen uppsyn, ingen
ordergivning, endast stilla respekt och kamratskap.

The Peckham Experiment har som community
centre lyckats — och lyckats helt. Anledningen är nog
främst den att man ej skilj t varken könen,
åldersklasserna eller intressena åt, utan endast respekterar en
uppdelning — en enhet — familjen. Centret ersätter
ej på något sätt hemmet, till vilket man endast bjuder
sina närmaste och intimaste vänner, utan tjänar som
ett komplement till detta — och ej endast ett
komplement betingat av omständigheterna. Man träffas ej
därför att man vill utnyttja varandra, utan därför att
man har roligt, man trivs tillsammans. Och sist men
ej minst: Centret är ett komplement för hela familjen,
ej endast för enstaka medlemmar.

Här är beviset för att folk ur alla samhällsskikt
otvunget umgås med varandra (för dem som icke tro
det, finns det statistik), ty centret har skapat
förutsättningen för allt verkligt umgänge — en gemensam
grundval av erfarenhet.

Och slutligen: Här är beviset för miljöns allt
överskuggande betydelse för individen.

Låt oss sluta som vi började — med familjen X.

■»Så här gick det efter att de blivit medlemmar av
Centret. Pappan anslöt sig till boxningsklubben, boxades
och var inom 4 månader i gång med att instruera en
grupp pojkar. Vid den första familjekonsultationen
visades mamman till en gynekolog för att få sin skada
behandlad. Därefter deltog hon i motionsklasserna, lärde
sig simma, mötte under sina äventyr i vattnet människor,
som hon började prata med och blev vänlig och trevlig.
Både man och hustru lättade i vikt, blev gladare och såg
friskare ut. Ibland spelade båda badminton tillsammans
med sina vänner och byggde upp ett eget umgänge. De
kom dit kanske två gånger i veckan. Mannen blev
sekreterare i badmintonklubben. Hans hustrus klädsel
förbättrades kolossalt — hon försökte till och med att med hjälp
av en vän sy en sommarkappa åt sig själv, något hon
aldrig skulle drömt om att göra förut. Vid Centret gjorde
man sitt bästa för att utrota det äldsta barnets mask. Det
ökade i vikt, blandade sig med andra barn, blev torr t
sängen, slutade krångla och somnade genast på kvällarna
utan att kräva faderns uppmärksamhet. Babyn lämnades
i daghemmet fem eftermiddagar i veckan och inom en
månad gick den stadigt och satt vid bordet med de andra
barnen. Vid två och ett halvt års ålder gick den till
gymnastiksalen och till baby-badet. Den fick färg och fast
hull, dess mentalitet blev aktiv och dess personlighet
nästan vinnande.»

Byggmästaren 1949, 134 ^21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free