Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Hemmet och bostadsgruppen, av Sven Månsson, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giftasvuxna flickor. På liknande sätt har
barnkrub-ban och lekskolan en uppfostrande uppgift, samtidigt
som den ger de barnlösa möjlighet att tillfredsställa
sina moderliga instinkter.
Bostadskostnaderna för lägenheterna utan kök pius
restaurantkök påstås bli mindre än för lägenheterna
mecl kök.
Planen blev inte antagen av stadsfullmäktige i
Bir-kenhead eftersom den borgerliga gruppen inte ville
medverka till att ett dylikt »kommunistiskt» projekt
kom till stånd. Den gjorde gällande, att ett
samhällsbygge av denna karaktär icke var lämpligt i ett
demokratiskt samhälle, emedan det utplånade
individualitet och initiativ hos människorna. Förmodligen
skulle en plan baserad på så långtgående idéer om
inbördes hjälp och gemenskap, om den framfördes i
detta land, mötas av en likartad kritik, men eftersom
ett arrangement, som bygger på samverkan mellan
individerna onekligen skulle få stora praktiska
fördelar för familjen, nota bene, om det går att
genomföra, kan det kanske vara mening i att närmare
studera det resonemang om psykologiska och sociala
förutsättningar varpå Wolfe baserar sitt försvar för idén.
Inledningsvis inskärper han, att de ledande engelska
planläggarna inte har någon klar verklighetsbetonad
grund bakom sin målsättning, emedan de fortfarande
baserar sina planer på grundtanken, att samtliga
hemmets nuvarande funktioner matlagning, ätande,
små-tvätt, stortvätt, studier, umgänge, rekreation,
barnuppfostran o. s. v. skall kunna klaras av inom
lägenheten. Detta är verklighetsfrämmande eftersom det
överbelastar husmodern och därmed skadar hemlivet
och gör det omöjligt att förverkliga den huvudprincip
för samhällsplanläggningen, som i hans formulering
lyder: »Att skapa sådana förhållanden, att det blir
möjligt för varje individ att leva ett rikt liv från
moderlivet till graven, till båtnad för både honom själv
och samhället.» Hemmets nuvarande organisation
motverkar denna målsättning. Planläggning baserad på
denna är dålig. Lösningen ligger tvärtom i en ny
organisation av hemmet och målsättningen för
planläggningen måste vara inte att skapa bostäder, utan
ett hem i meningen av en komplett miljö för familjens
och individens dagliga liv.
Förutsättningen för denna miljös förverkligande
är ett arbetsbesparande samarbete familjerna emellan,
av somliga kallat kommunistiskt eller kollektivistiskt
och av andra för ett individualiteten berikande liv.
Nu är det ju så. att förutsättningarna för ett
samhälle är samarbete mellan individerna, men för
närvarande sker detta samarbete huvudsakligen
beträffande vatten, avlopp, gas, gator, spårvägar, polis och
alltid på ett rent opersonligt plan. Villaägaren i
sov-förstaden — Wolfes avskräckande exempel — har
ingen känsla av att ban samarbetar, då han betalar
gasräkningen. Vad han har en bestämd känsla av är
i stället, att huset är hans. Här bestämmer han och
ingen annan. När hans hustru köper sitt kilo potatis
i speceributiken samtidigt med 499 andra, men separat
och utan inblandning av andra, och därefter går hem
och sätter på potatisen en kvart före fem i likhet med
de andra, men separat och utan inblandning, är då
detta ett högre uttryck för hennes individualitet, än
om hon i samarbete med dem hade organiserat ett
storkök för gemensam matlagning? Nej. det som
kännetecknar villaägaren i sovförstaden är sannerligen
inte individualitetens rika växt, utan det inom det
egna slutna och isolerade, säger Wolfe och skapar så
termen isolationism som benämning på den nutida
genomsnittsmänniskans levnadssätt och livsideal.
I ett intressant kapitel analyseras de livsvillkor det
isolerade levnadssättet kan bjuda människan i de olika
åldersgrupper hon passerar på sin vandring från
vaggan till graven, och hennes sannolika utveckling
under påverkan av dessa livsvillkor. Det blir en dyster
bild, vars sannolikhet man tyvärr inte har anledning
ifrågasätta på så värst många punkter.
Som en parallell till detta skildras sedan hur den
fysiska planläggning, som Reillvplanen representerar,
genom att den underlättar möjligheterna för
personligt samarbete, skapar möjligheter för en höjd
levnadsstandard i såväl fysisk som psykisk mening.
Intressant och uppmuntrande för en arkitekt är den
stora betydelse som själva det yttre stadsplanemässiga
arrangementet tillmätes för uppnåendet av denna
personliga fria samverkan.
(Det är väl höjt över all diskussion att känslan av
samhörighet och ett praktiskt samarbete inte
utvecklas lika lätt i vidstående tre stadsplanetyper.)
Det är nämligen inte meningen, att det i
hyreskontraktet skall fixeras, att villkoret för hyresrätten är
samarbete och användande av de kollektiva
anordningarna i så och så hög grad. Wolfe tror på, att
denna samverkan kommer att växa fram spontant,
därför att det snart kommer att bli tydligt, att
samarbete är praktiskt, att man förlorar tid och pengar
på att isolera sig. Han tror inte på det goda hos
människorna, men han tror på deras förmåga att inse var
deras egen egoistiska fördel ligger, och på frihetens
positiva värde. Just därför att denna samverkan bör
vara obunden, är det av så stor vikt, att det
arkitektoniskt fasta elementet stimulerar till aktion i rätt
riktning.
Som ett exempel på hur den arkitektoniska
formgivningen sätter gränser för den mänskliga
aktiviteten, kan man bara tänka på den lilla ansats till ge-
328
2l8 Byggmästaren 1949, 10
Plandetalj med Reillyenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
