Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Hemmet och bostadsgruppen, av Sven Månsson, arkitekt SAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isolationism
symbol "staketet"
gemensam rädsla for
personligt Intresse
gemenskap
symbol °the green"
gemensam personlig samverkan
barnen. Man bör nu lägga märke till, att denna
frivilliga barnvaktsorganisation i våra bostadsområden
bara kan fungera på kvällen, då barnen är tryggt
förankrade i sina sängar, och inte på dagen, då de
är ute på marken och leker. Detta beror på
bostadsområdenas planläggning. Hushöjderna är mellan 3
och 8 våningar. Största delen av husmödrarna skulle
aldrig hinna ner på marken och avvärja faran. Genom
detta och andra exempel kan man åtminstone fastslå,
att våra bostadsområden inte är planerade för att
underlätta arbetsbesparande samverkan mellan
husmödrarna.
0>n den fria samverkan, varpå Wolfe har byggt
sitt nya sätt att leva, är verklighetsbetonad och om
det är tekniskt-ekonomiskt möjligt att bygga en stad
enligt Reilly-principen, så blir konsekvensen, att dess
vuxna innevånare, i första hand kvinnorna, blir mindre
betungade med hushållsarbete och får mera fritid.
Vartill skall då denna fritid användas ?
Har vi inte redan ett fritidsproblem?
Jo, ungdomen har ett fritidsproblem, men de som
har bildat familj är överbelastade med arbete. Därför
blir ungdomen lämnad vind för våg och ingen av de
vuxna har tid och krafter för umgänge med
ungdomen, förrän deras egna barn nått en ålder, då
övervakning icke är absolut nödvändig. Men då är det
för sent. Åldersskillnaden är då redan för stor för att
ynglingen och flickan skall ha någon glädje av
umgänge med dessa, i deras ögon, urgamla personer.
Det värdefulla vore exempelvis, om det par, som står
i begrepp att ingå äktenskap hade kontakt med dem.
som fastän bara ett fåtal år äldre hade erfarenheter
från detta vågspel. Uppfostran och meningsutbyte
skulle om fritiden ökades kunna få friare spelrum och
skiljemurarna mellan åldersklasserna utjämnas till
gagn för samhället. Vidare skulle kvinnorna, som så
många gånger sagts, om deras arbetsbörda minskades,
kunna deltaga aktivt i samhällslivet utanför hemmet.
Wolfe framhåller, att en stor del av den fritid, som
vinnes med naturnödvändighet kommer att upptagas
mensam hjälp, som finns i våra hyreshus. Det finns
små organisationer för tillsyn av barnen om kvällarna.
En familj lovar stanna hemma på kvällen en viss
veckodag och den familj, som önskar gå bort med-
delar detta till clen vakthavancle familjen, som ser efter
av diskussion och debatt i samhällsfrågor, ty det
storhem man framlever sitt liv i har gett en höjd
levnadsstandard tack vare sin i fritt samarbete
framvuxna organisation. Därför blir man naturligtvis
intresserad av samhällsorganisation d. v. s. politik. I ett
samhälle där clen minsta enheten, hemmet, lever och
fungerar tack vare gemensamma ansträngningar
kommer det vidare att bli mycket svårt att upprätthålla
abstrakta partiprogram. Dess ledartyper framväxer ur
de små cellerna, utvalda därför att de verkligen kunde
åstadkomma någonting gott för hemmet och familjen,
och blir följaktligen av en bättre typ än nutidens
politiska reklammän, som huvudsakligen vinner anhängare
på sin förmåga att ge fagra löften. Det är denna nya
typ av politiker, som fordras för att rädda världen.
Således kan Reillyplanen rädda världen.
Denna radikala utopi, som går till uppenbara
överdrifter och inte ser några som helst svårigheter, är
intressant därför att den tydligt demonstrerar hur
skalet kan påverka kärnan och kärnan skalet, då man
med skalet menar den stadsplanemässiga
uppbyggnaden av samhällskroppen och med kärnan det liv, som
leves inom den fasta stadsbyggnadens ram.
När man talar om stadsplanekonstens förfall, så blir
detta angrepp tämligen ofruktbart, om man med
stadsplanekonst avser själva stadsbyggnadens utformning.
Denna konsts mer eller mindre tilltalande produkter
kan naturligtvis inte bedömas eller betraktas
oavhängig av de mänskliga livsformer och den
samhällsstruktur, som är dess förutsättning. Kritiken måste
vändas från stadsplanekonsten och mot
förutsättningarna, främst den materialistiska synen på människan,
som väl ännu i stort sett är förhärskande. Man säger
visserligen att man vill ge henne möjlighet att leva
ett rikare mänskligt liv, och inriktar sig fördenskull
på att höja hennes materiella standard men tvingas
därefter för ekonomins skull att huvudsakligen
betrakta henne som en produktionsekonomisk faktor.
Den allmänna målsättningen är fortfarande den
materiella standardens höjning. Den står i första
rummet, icke den levande människan.
Det förefaller emellertid, som om man i de rikt
differentierade expertfack. elär vårt vetanele håller till,
börjar förstå att människan, hela människan, clen
komplicerade och irrationella måste ställas främst. Detta
— att ställa människan främst — betyder att man
måste börja se henne från helhetens synpunkt och
icke från eletaljens. Lösningen av hennes problem
består icke i att rationalisera henne utan i att finna en
för hennes levande och komplicerade natur passande
lösning. En sådan lösning måste vara frukten av ett
syntetiskt betraktelsesätt och kan endast växa fram
ur ett intimt samarbete mellan många olika
specialister.
För ett sådant samarbete fordras tro inte bara på
hennes materiella utan även på människans i vidaste
bemärkelse anelliga möjligheter. Endast en såelan
komplett syn på människan kan ge den gemensamma
målsättningen tillräcklig överhöghet för att överbygga
de konflikter, som måste uppstå, då detalj synpunkter
för helhetens skull förkastas och sammanjämkas.
Byggmästaren 1949, 137 ^21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
