- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
331

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 - Mönster — eller organism, av Erik Olof Holmberg, arkitekt SAR

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

^ organism:

kunna vara representerade: »Her ytrer en romantisk
forestilling sig om bysamfundet som en organisme.»

I sin iver att göra rent hus med en av
grundvalarna för nutida stadsbyggnad blir till slut ur
sociologisk synpunkt ingenting kvar som inför professor
Geiger motiverar grannskapsenheten. I stället anför
han förortsbanornas influensområden som en i
realiteten begränsande faktor. Men det må vara hans ensak
soin fackman att på nytt formulera även det
sociologiskt motiverade i att stadsbyggarna »sannolikt med
rätta» vill att städerna skall växa organiskt i stället
för mekaniskt. Vad betyder då detta? Det kan här
vara skäl att något stanna inför det som kanske
mera omedvetet rör sig i Geigers resonemang men
som i svensk arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt de
senaste åren bredvid problemet människan varit av
största betydelse. Det är det organiska.

Man stöter på ordet gång på gång i denna tidskrift
och alltid som berömmande epitet. Ja, till och med
Geiger för säger sig ju — kanske man får säga — och
använder det så: »Man vil, sandsynligtvis med rette,
bort fra den rent aggloinerative, paa maa og faa
sam-menklumpede by, byen cler er vokset mekanisk i
ste-det for organisk.»

Vacl menar man då egentligen när man säger
organisk? Det är mycket som tyder på att man här har
att göra med ett symtom som anger en av
skillnaderna mellan 30-tal och 40-tal. Det soxn i 30-talets
arkitektoniska uttryck kommer till tals är ju ett
medvetet till maskinen anpassat formspråk. 40-talet
reagerar mot clet kallt, abstraherande i detta och lägger
mera tonvikt på det levande. Det sociala patos som
strömmar genom 30-talets insatser lever vidare,
åtminstone i 40-talets stadsplanering, men modifierat av
den desillusion som det andra världskrigets maskinella
massförödelse framkallat. Maskinen som sådan —
även som industriellt arbetsredskap — har än en gång
visat sitt Janusansikte så tydligt att vi i dag i vårt
formspråk vill låta livet komma till sin rätt på
bekostnad av det enbart tekniskt-maskinellt-konstruktivt
nödvändiga.

Ingen som verkligen fått uppleva Europa i dag kan
häri se en romantisk-reaktionär
slå-sönder-maski-nerna-mentalitet. Utan maskinen vore en
återhämtning efter de hittillsvarande krigen en omöjlighet.

Redburn

Men livet måste få sin chans nu (i denna andra
mellankrigstid). Det är kanske det vi menar att det fått
när vi om en sak säger att den är organisk = bra.

Mumford har tydligt visat att han begriper vad det
gäller i detta sammanhang genom sina båda till
svenska översatta böcker och Geiger må sedan försöka slå
sönder hans sociologiska argument hur mycket som
helst. En annan som haft mycket att säga om det
levande, organiska är Goethe. Hans sätt att i sina av
nutiden föga käncla naturvetenskapliga arbeten se
helheten i detaljerna, att följa metamorfosernas
lagbundenheter i det organiska växandet, att uppleva
polariteternas betydelse, hemligheten i den rytmiska
växlingen mellan mot varandra polära tillstånd i
naturen, — allt detta torde vara viktiga hjälpmedel att
observera om vi vill vårda det som kanske mera i form
av aningar kommer till uttryck när vi i clag använder
ordet »organisk».

Konkret talat måste det, när Geiger säger att vi
vill att staden skall växa organiskt t. ex. innebära att
polaritetens princip tillämpas i stadsplaneringen. Att
med andra ord den tröstlösa oändligheten i en stor
stads kvarter-efter-kvarter som uppkommit genom
agglomerativ utvidgning är en stadsorganismens
ele-fantiasis. Och att genom den indelning i zoner som
avskiljas från varandra genom grönområden, vilken
ju i vårt land är lagstadgad, garanteras ett organiskt
växande, ett växande i bestämda storlekar där den
omgivande naturen verkar som kontrasterande element
mot bebyggelseområdets mera
arkitektoniskt-koncent-rerade karaktär.

Och även när det gäller ordet »stadsorganism»
borde man fråga sig: finns det någon realitet som
svarar mot föreställningen? I sin lärobok Sociologi
har Geiger i förbigående avfärdat den. I 1800-talets
litteratur var den liksom föreställningen om en
samhällsorganism inte så ovanlig — för honom är den
vetenskapligt oanvändbar. Men hur är verkligheten?

En stad som under lång tid, t. ex. 100 år, inte
upplevt rörelse — ingen trafik i sina trafikleder, ingen
förändring i sin gränskontur genom nybyggnader,
ingen ersättning av förbrukade byggnader eller
kommunikationer — en sådan stad vore clöd; en ruin och
uppfylles av sina invånares liv och rörelse under ett
dygn, hur den växer eller krymper under ett årtionde,

Byggmästaren 1949, 331 ^21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free