- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
346

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16 - Vingborren, av ingenjör Lyman Cadling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vingborren

(^Vz- tfo-tzyfål- dfeö/ämtzzn^ cz>i* Z&lez-Ö ö/càZ-^cz^féa-ö^/^e£ c/z&e/cé fi mczt-Zcen-

Av ingenjör Lyman C ädling

Skärhållfastheten hos lera bestämmes vanligen på
prover, som upptagits ur marken från olika djup.
I Sverige utföres denna provning vanligtvis såsom
tryckprov, konprov eller skärprov. Den på detta sätt
funna skärhållfastheten ökar i regel endast obetydligt
med djupet uncler markytan och visar sig ofta avvika
från den, som erhålles genom beräkning ur inträffade
skred i samma mark, särskilt i fråga om djupt
liggande glidytor.

Denna avvikelse kan bero på dels omrörning av
leran förorsakad av provtagningsanorclningen, dels
förändringar i provet orsakade av den tryckminskning,
som provet undergår, då det upptages ur marken. Den
sistnämnda felkällan har sannolikt stor inverkan på
provningsresultaten, vilket bl. a. framhålles av S.
Odenstad (i). De båda felkällorna äro omöjliga att
helt eliminera, därest provningen utföres på upptagna
prover. För att man skall undvika dem och i
synnerhet då den sistnämnda felkällan, återstår möjligheten
att bestämma skärhållfastheten direkt i marken.

En sådan metod, där de båda felkällorna kunna
förväntas vara praktiskt taget helt eliminerade, är under
utprovning viel Statens geotekniska institut och
beskrives här nedan. De provningar som hittills utförts,
äro relativt få, men samtliga utvisa dock likartade och
lovande resultat.

Liknande försök ha tidigare utförts i Sverige av
J. Olsson (2) och av C. Forssell samt i Tyskland av
Deutsche Forschungsgesellschaft für Bodenmechanik
(Degebo). På senare tid ha även försök utförts i
England av A. W. Skempton (3).

Försöksapparaten och dess användning

Försöksapparaten (vingborren) har på grund av
försökens förberedande natur utformats av enkla
anordningar. Den utgöres till väsentliga delar av
stan-darddelar till den svenska kolv- och sondborren (4),
(5).

Apparatens närmare utformning framgår av fig. 1.
Den består nederst av en borrkropp, som utgöres av
en stålstång, på vilken fyra rektangulära vingar av
plåt äro påsvetsade. Borrkroppen är uppåt förlängd
med erforderligt antal stänger av 1 meters längd.
Dessa stänger omgivas av ett foderrör, likaledes
bestående av i-meterslängder. Borrkroppens fria stång
ovanför vingarna är så lång, att då borrkroppen
befinner sig i det läge, som visas på fig. 1
(provningsläget), så torde vingarna befinna sig utanför det
område. som vid neddrivningen omröres av foderröret.
(Se fig. 2.) På grund av vingarnas tunnhet torde även
leran längs den borrkroppen omgivande cirkulära

DK 624.131.439.5

mantelytan (brottytan) till väsentlig clel vara ostörd.
(Se fig. 3.) Foderröret hopskarvas mecl muffar, och
i vissa av dessa äro styrningar för vridstängerna
placerade. I den nedersta muffen finnes en bussning,
genom vilken borrkroppens stång löper mecl god
passning. På den övre muffen, som medelst en stoppskruv
kan låsas till foderrören, är en gradskiva fäst. På
samma muff lagras även ett vridhandtag. På den övre
vridstången finnes en hävarm, på vilken en visare är
fäst, som möjliggör avläsning på gradskivan. Mellan
hävarmen och vridhandtaget äro två fjädervågar
kopplade, så att — om vridhandtaget utsättes för ett
vridande moment — detta överföres genom
fjädervågarna till hävarmen.

Apparaten neddrives i marken genom tryckning
eller hej ning, varvid hävarmen, den övre muffen och
till denna hörande anordningar äro avtagna. Vid
neddrivningen är borrkroppen, för att vara bättre
skyddad, lyftad, så att vingarna ligga an mot den nedre
muffen.

Då önskat djup är uppnått, påmonteras de avtagna
delarna, och borrkroppen nedtryckes till sitt undre
läge. Därefter utföres provningen genom att
vrid-handtaget vrides, så att hävarmen kommer att vridas
mecl en viss konstant hastighet, vilken kontrolleras
medelst en klocka och gradskivan. Fig. 4 visar
apparaten uncler pågående provning.

Viel vridningen ökar belastningen på fjädervågarna
till ett maximum, varefter den avtar relativt snabbt.
Den maximala belastningen visar sig vid provning
i ren lera inträffa efter en vridning av borrkroppen
mecl ungefär 40. Fig. 5 visar ett typiskt
provningsresultat.

Under provningen antecknas fjädervågarnas utslag
med jämna tidsintervall, och clå maximiutslagen äro
registrerade, avbrytes vridningen.

Seclan provningen avslutats, neddrives apparaten till
nästa provningscljup, där samma procedur upprepas.

Vridningshastighetens inverkan

För att undersöka hur hävarmens
vridningshastig-het inverkar på clet maximalt erforderliga vridande
momentet ha försök utförts med en tvåvingacl
borrkropp vid olika vridningshastigheter i samma lera.
Försök ha utförts på olika cljup, och alla ha lämnat
likartade resultat. Fig. 6 visar ett typiskt resultat.
Såsom synes av figuren minskar momentet med minskad
vriclningshastighet.

I verkligheten, clå brott uppstår i lera, påföres
belastningarna i regel mycket långsamt. En
vriclningshastighet i clet närmaste lika mecl noll torde bäst mot-

Byggmästaren 1949, 16 ^21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free