- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
348

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16 - Vingborren, av ingenjör Lyman Cadling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 7. Vingborrens övre del.

att det mothållande moment, som leran utövar på
borrkroppens stång, kan försummas,

att friktionen i apparaturen kan försummas,
erhålles med beteckningar enligt fig. 8:

D tc D2 2 D
Mmax = X[tiDH- 4- 2–-

2 4 3 2

och alltså t =



där C är en konstant.

Fig. 8. Vingborrens nedre del.

På grund av vridningshastigheten kan Mmax,
enligt vad som tidigare anförts, vara högst 5 % för
stor.

Men då leran, enligt vad de hittills utförda
försöken med tvåvingad borrkropp visa (se fig. 11), ej
brister efter en cirkulärcylindrisk yta, utan efter en
mindre yta, och då skärhållfastheten säkerligen ej är
fullt utvecklad på hela de cirkulära ändytorna, torde
dessa båda faktorer väl motverka den höjning av
skärhållfastheten, som vridningshastigheten åstadkommer.

Då vidare det mothållande moment, som leran
utövar på borrkroppens stång, är mycket litet och
friktionen i apparaturen enligt olika försök även är
liten, torde den enligt ovan beräknade
skärhållfastheten ej vara behäftad med några större fel.

svara verkligheten. Av praktiska skäl kan man dock
icke, åtminstone ej om vridningen utföres för hand
och utan några utväxlingsanordningar, använda en
alltför liten vridningshastighet. Hastigheten 0,10
grad/sek synes för sådana fall vara en praktisk undre
gräns och har även valts för de fortsatta
provningarna. Värdet på det maximala vridande momentet
vid denna hastighet skiljer sig endast obetydligt från
det värde, som erhålles, om kurvorna för sambandet
mellan moment och vridningshastighet tänkas
extra-polerade till hastigheten noll. Av de försök som
utförts, synes skillnaden, uttryckt i procent av
momentet vid hastigheten noll, ligga mellan 3 och 5 %.

Beräkning av skärhållfastheten (z)

Då fjädervågarna belastas, förlängas dessa. Detta
medför, att fjädervågarnas momentarm varierar med
belastningen. För beräkning av det vridande
momentet (M) kan emellertid en korrektion lätt införas
härför. Med beteckningar enligt fig. 7 erhålles:

M=(P1 + P2)A-eos a

Faktorn eos a, som endast beror av belastningen,
kan bestämmas experimentellt för olika belastningar.

Under antagande,

att leran för det maximalt erforderliga vridande
momentet (Mmax) brister efter en brottyta, som är
lika med den provkroppen omgivande
cirkulärcylindriska mantelytan,

att skärhållfastheten är fullt utvecklad på de två
cirkulära ändytorna,

Jämförelse mellan skärhållfastheten bestämd medelst
vingborr och densamma bestämd dels med ledning av
inträffade skred, dels medelst laboratorieprovningar
på upptagna prover

Vingborren har bl. a. provats på flera platser, där
omfattande markundersökningar tidigare ha utförts
och där i vissa fall skred ha förekommit.

Fig. 9 och 10 visa resultaten från provningar vid
Agnesberg (Göta älv) och Bromma flygplats. På
figurerna är även markens skärhållfasthet enligt
tryckprov, konprov och beräkning ur inträffade skred
återgiven. De senare värdena äro endast ungefärliga
och ha erhållits genom beräkning mecl
cirkulärcylindriska glidytor.

Av tabellerna till vänster på figurerna framgår
även jordarternas benämning, volymvikt och
porositet.

Av figurerna framgår,

att skärhållfastheten enligt vingborren viel små djup
under markytan är ungefär lika den enligt tryckprov,

att skärhållfastheten enligt vingborren ökar
snabbare med djupet under markytan än den enligt
samtliga övriga metoder samt

att skärhållfastheten enligt vingborren synes stämma
med värden erhållna genom beräkning ur inträffade
skred.

Överensstämmelsen mellan vingborr och tryckprov
på små djup samt den vid vingborr i förhållande till
laboratoriemetoderna starkare framträdande ökningen
av skärhållfastheten med djupet synes överensstämma
med teorien om provernas försämring på grund av
den avlastning de undergå då de upptagas ur marken.

Byggmästaren 1949, 156 ^21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free