Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16 - Synpunkter på det membranisolerade, värmda takets problem, av professor Henrik Kreüger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synpunkter pa det membranisolerade,
värmda takets problem
Av professor Henrik Kreuger
Statens kommitté för byggnadsforskning anordnade
den 22 november 1948 en diskussion i rubr. fråga (se
SKBF:s rapport nr 16). Då jag icke var i tillfälle
närvara, har jag ansett lämpligt att här framföra
några synpunkter på diskuterade problem.
Yttertak med svag lutning täckas numera i regel
med en tät beläggning av papplag och
asfaltstrykningar, och med förefintliga material kan en god
vattentäthet ernås under lång tid. Under det
vattentäta skiktet befinner sig i regel en värmeisolerande
del och en bärande del. Stundom, såsom vid
användande av armerade lättbetongplattor av något slag,
förenas värmeisolerande och bärande egenskaper i
plattorna.
För vattnets avledande böra invändiga stuprör
användas till undvikande vintertid av de isvalls- och
istappsbildningar, som i regel uppstå, om utvändiga
rännor och stuprör tillämpas. Det är nämligen så, att
ett förefintligt snötäcke på taket ger en viss ökad
värmeisolering, och härvid är lätt att påvisa, att
tö-punkten oftast kommer att ligga i själva snötäcket.
Då bildas större smältvattenmängder än annars på
taket. Sådant vatten rinner mot den vid vissa
tidpunkter frusna takfoten samt likaledes frusna rännor
och stuprör, varvid ovan nämnda olägliga isbildningar
uppstå. Invändiga stuprör äro därför, som ovan
nämnts, att rekommendera.
Även om sådana användas, kunna emellertid
olägenheter av helt annat slag uppstå vid ifrågavarande
takkonstruktioner, nämligen en fuktanhopning i
takplattornas övre del närmast under asfaltisoleringen.
Sådan fuktansamling sker, som ofta framhållits, på
grund av diffusionstryck, varvid under vissa
betingelser vattenånga, särskilt vintertid, drives uppåt genom
takplattan och hopas allt mer mot den kallare
takytan. Där sker kondensering vid därför tillräckligt
låga temperaturer, och det närmast under pappen
befintliga skiktet kan då taga skada av frost, varvid
papptäckningens täthet och bestånd äventyras.
Dessutom kommer genom vattenanhopningen i taket
värmeisoleringsförmågan att avsevärt försämras, en
omständighet, varom man i regel är fullt medveten,
men vars ekonomiska verkningar nog icke i
allmänhet tillräckligt beaktats.
Frågor sammanhängande med vattnets vandringar
i takplattorna ha som nämnts nyligen varit under
debatt, och det kan därför vara onödigt att ytterligare
ingå på sådana detaljer.
Man har under senare år framkommit med många
olika förslag att undvika de hotande olägenheterna,
vilka förefinnas särskilt i sådana lokaler, där fuktighet
alstras i större mängd såsom i pappersmaskinsalar,
vissa textilfabrikssalar, samlingssalar m. m.
Den ledande tanken har varit — och många ha
försökt sig på — att anordna luftskikt eller
luftkanaler nära under vattenisoleringen, varvid genom
DK 624.024
nödig luftrörelse vattenånga avlägsnas. Härigenom
skulle en uttorkning eller åtminstone viss minskning
av vattenmängden kunna åstadkommas, så att
söndersprängning genom frost eller otillbörlig försämring
av takets värmeisoleringsförmåga undvikas. Sådan
luftning har man sökt möjliggöra genom inläggande
av isolerande korkplattor med urtagna luftförande
spår, genom utbildning av luftförande fogar i
gasbetongplattor, genom vågformigt korrugerade plattor
med de undre vågorna luftförande, genom porös
tjärmakadam etc. Vissa erfarenheter av alla dessa mått
och steg torde så småningom framkomma. Frågor
rörande temperatur, fuktighet och hastighet hos
luftströmmen före, under och efter passagen genom
kanalerna i takplattan ha mig veterligt ej blivit
tillräckligt utredda. Mycket torde här återstå att undersöka.
Någon påtagligt fullgod lösning av problemet torde
ej ha nåtts.
Anledningen till dessa rader är emellertid ej att
kritisera föreslagna nya metoder utan endast att
påkalla uppmärksamheten på vissa utomordentliga
ut-torkningsegenskaper hos tegelmaterial, vilket skulle
innebära ett nytt uppslag i frågan. Man skall
sannolikt genom att inrikta forskningen på området för
tegelmaterialets möjligheter, eventuellt genom en för
detta speciella ändamål ändrad sammansättning,
framställning och utformning, kunna ernå gott resultat
vid dess användning i samband med utbildning av
membranisolerade tak. Tegelmaterialet skulle möjligen
kunna användas samtidigt som uttorkande och som
värmeisolerande material.
Förslaget att i detta sammanhang använda tegel
härleder sig bl. a. från mina erfarenheter vid studiet
av byggnadsfasader av olika utbildning. Ett flertal
uppgifter ha publicerats rörande tråkiga erfarenheter
från täta fasader, såsom klinker i cementbruk,
natursten med tunna fogar i cementbruk, tät puts m. m.,
innanför vilka med åren allt större fuktmängder
samlats.
Vattnets förflyttning från den varmare till den
kallare delen av en vägg förklaras sålunda delvis
redan i den 1923 publicerade
ingenjörsvetenskapsaka-demiens handlingar nr 24. Där uttalas (sid. 92) efter
vissa utförda prov: »Fukten inom en murmassa har
således benägenhet att genom inverkan av värme
drivas mot den kallare sidan.» Förklaringen låg så
att säga i luften vid den tiden, men jag inskränkte
mig i nämnda publikation till att endast uttala:
»uppvärmning av innestängd luft kan ge upphov till
tryckökning på den varma sidan».
I motsats till vad nyss nämndes om täta fasader har
befunnits, att ett vanligt, gott, ej tätt tegel eller porös,
väl arbetad, grov puts givit goda resultat just därför
att en god uttorkning kunnat ske och
vattenanhopning således undvikas. Man kan givetvis på ett tak
icke använda sig av samma metoder som vid en
Byggmästaren 1949, 159 ^21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
