- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
354

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16 - En brandhärdig dörr, av lektor Paul Johannesson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

relse för de viktigare delarna av undersökningen och
de uppnådda resultaten.

Såsom redan nämnts gällde det att förbättra de
vanliga ståldörrarna med fyllning av kiselgur eller
liknande, och av ekonomiska skäl måste undersökningen
begränsas till enkla slagdörrar av normal storlek. De
vanliga bristerna hos dessa voro dels för stora
utböj-ningar vid ensidig upphettning, varigenom elden
kunde spridas av slicklågor genom springor viel
clörr-hörnen, dels för hastig upphettning på luftsidan på
grund av för dåligt isolerande fyllning och
genomledning genom avstyvningsjärnen. Den vanligast
förekommande fyllningen var kiselgur, vilken emellertid
hade benägenhet att sätta sig och lämna de övre
delarna av dörren oisoleracle.

Till en början utfördes därför jämförande
provningar på små provplattor av olika tänkbara
fyllningar. Dessa placerades i ett 4 cm tjockt horisontellt
skikt mellan två plåtar, varefter temperaturstegringen
på översidan bestämdes, då underplåten upphettades
enligt standardkurvan. Resultaten framgår av fig. 2.
Försöken visade som väntat, att gips var avsevärt
överlägset övriga fyllningar på grund av den värme
som bindes, då kristallvattnet bortdrives. På grund
av gipsens benägenhet att befordra rostbildning är
det emellertid nödvändigt att dels måla dörrarna
invändigt med rostskyddsfärg, dels ugnstorka dörrarna
under relativt lång tid vid så låg temperatur, att
kristallvattnet ej bortdrives. Detta fördyrar och
komplicerar tillverkningen, varför det ansågs, att gips icke
borde föreskrivas för vanliga dörrar. Om isoleringen
inlägges mellan avstyvningsjärnen i form av stavar,
uppstå svårigheter att täta springorna mellan stavarna
och järnen.

Kiselgur hade näst gips den bästa
isoleringsförmågan och var billig, lätt att anbringa och krävde ingen
torkning. Försök gjordes därför att med olika
pack-ningsmetoder, såsom stampning, vibrering och
stampning med samtidig vibrering få en så tät packning,
att sättningar skulle kunna undvikas. Benägenheten
för sättning utröntes på hela dörrar, vilka utsattes

Fig. 2.

för ett stort antal upprepade öppningar och
stängningar varvid dörren för varje gång fick slå hårt
mot karmen. Alla dessa försök misslyckades
emellertid, varför lös kiselgur måste uteslutas.

Försök gjordes därefter med hårt packad stenull,
och denna visade sig ha sådan elasticitet, att inga
märkbara sättningar uppkommo ens efter 10 000 slag,
medan kiselguren trots omsorgsfull packning redan
efter 5 000 slag sjönk ca 20 cm. Såsom fyllning i
normaldörren valdes därför stenull med hög
mjuknings-och smältpunkt, vilken packas till volymvikt av ca
0.25 kg/dm3. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att denna för stenull relativt höga volymvikt ger en
avsevärt bättre isolering vid de höga temperaturer
det här gäller än den för värmeisolering vid
normala temperaturer vanliga volymvikten på ca 0.09.
Dörrens isolering förbättrades ytterligare genom att
öka dörrtjockleken ca 1 cm. På grund av fyllningens
låga vikt blev dörren trots detta lättare än en vanlig
4 cm tjock kiselgurfylld dörr.

Försök på små provplattor med på olika sätt
perforerade och sammansatta avstyvningsjärn visade, att
det var nödvändigt att helt bryta den direkta
metalliska kontakten mellan de båda dörrplåtarna. I annat
fall var värmeledningen genom avstyvningsjärnen så
stor, att någon nämnvärd isoleringsförmåga hos
dörren icke kunde erhållas. För att få minsta möjliga
utböjningar vid ensidig upphettning borde avbrottet
förläggas mellan avstyvningsjärnet och den ena
dörrplåten, så att temperaturdifferenserna inom
avstyv-ningsjärnet blevo så små som möjligt. Detta ledde
till en konstruktion med på flänsen med mellanlägg
av asbestpapp fastklämda fästbyglar, vilka efter
smärre förbättringar fick den utformning, som visas
på ritningen till normaldörren (fig. 5). Isoleringen
lades på den plåt som upphettas då dörren placeras
utåtgående från elden, enär clå utböjningarna bliva
störst.

Under forskningsarbetets gång brandprovades
sammanlagt 14 olika dörrkonstruktioner i
provningsanstaltens väggprovningsugn, varvid konstruktionen
successivt förbättrades och man slutligen kom fram
till den ovan nämnda normaldörren. Denna har
vertikala avstyvningsjärn mecl z-sektion samt dessutom
vid den fria kanten ett extra U-format från båda
dörrplåtarna väl isolerat järn. Gångjärnen ha
placerats så nära dörrhörnen som möjligt för att minska
utböjningarna. Dörrplåten göres så tunn som clet mecl
hänsyn till hållfastheten vid praktisk användning är
möjligt och fästes genom glest placerade svetsar vid
avstyvningsjärnen. Det är nämligen nödvändigt att
clen kan bukta ut mellan svetsarna clå den upphettas.
I annat fall få dörr hörnen stor utböjning. I fig. 3 och
4 visas ett par provade dörrar, vilka på olika sätt
varit felaktigt konstruerade.

Till slut provades 2 st normaldörrar, utförda enl.
fig. 5 och 6 tillverkade viel olika fabriker, den ena
inåtgående och den andra utåtgående från elclen
räknat.

I bägge fallen blevo utböjningarna från karmen
små, maximalt ca 2 cm. Temperaturen på luftsidan
steg under 1 timme till ca 200° C mellan
avstyvningsjärnen och ca 2400 C mitt för dessa.

Byggmästaren 1949, 162 ^21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free