- Project Runeberg -  Byggmästaren : tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik / Tjuguåttonde årgången. 1949 /
362

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17 - Strövtåg, av Leif Reinius, arkitekt SAR

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Michelangelo

Rembrandt

Davids födelse ur Renässansens sköte. Han började
så bra som tyrannmördare, som fribytare och
oppositionsman mot förtryck och förstelning. Han var
konstnären-revolutionären. Visserligen skönlockigt
adonistjusig men med stora verksamma händer, som
bröt mot de klassiska schablonerna. Liksom hans
vältrimmade kropp är hans intellekt uppbyggt del för del
och kan ses som en skicklig sammansättning av dessa.
Han är västerlandets symbol på gott och ont. Den
moderna utåtvända, aktiva, effektiva och splittrade
människan börjar i honom. Han är renässansens
individ, som uppstod när medeltidens enhetskultur
störtade ihop. Han har revolutionerat världen och fört
den materiella utvecklingen fram till maskin- och
atomåldern. Men människans andliga och kroppsliga
livsbetingelser har mer och mer steriliserats. Det är
nu inte bara hans fel. Men han kan få vara symbol
för det ett tag.

Som hans motsats tar vi den indiska Budda. Han
utstrålar ett outsägligt lugn. Med ett ansikte så fullt
av djupt inre liv förenat med ett spelande och
fulltonigt sinnligt liv och sammanhållet i en gudomlig
form. Varför jäkta, varför rusa mot döden. Han och
David borde träffas. De skulle ge varandra mycket.

Vi återvänder från Orienten till västerlandet för
att möta den gamle darrande Rembrandt och hans
storverk; fadern som omfamnar den »förlorade»
sonen. Han representerar kärleken och Fransiscus ord:
»Det är i givandet som vi mottager, det är i
förlåtandet som vi blir förlåtna.» Det är samma
outsägligt djupa och innerliga anda som i Brancusis
gravvård, och uttryck för det högsta i västerländsk
kultur, i all kultur, i allt liv.

36:

2l8 Byggmästaren 1949, 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 9 15:48:53 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/byggmast/1949/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free